Thorbjörn Larsson, VD för Vårdalstiftelsen fortsätter sitt svar på ett tidigare inlägg:
Eftersom jag lovade att återkomma om den ideella sektorns behov av offensiv hållning och expansion utifrån den text som Christer Leopold skrev vill jag här fortsätta med några rader.
Det som gav energi att börja skriva i förstone var det senaste nyhetsbrevet från Forum för frivilligt socialt arbete där en kort notis berättar om remissvaret på proposition för den ideella sektorn. Det konstateras att den ideella sektorns huvudfokus bör vara samhällskritik och opinionsbildning och att verksamheten mer är ett resultat av de två första.
Jag håller helt med skribenten om att dessa två saker är viktiga men jag håller absolut inte med om att utförarrollen är ett resultat av de första två motiven. Utförarrollen är enligt min mening alldeles självständig och likvärdig. Jag tror nämligen att ett av skälen till den ideella sektorns svaga utveckling är utelämnandet av detta tredje element. Sambandet mellan tanke och handling måste alltid finnas och det är dessutom så att det är genom handla som både vi själva och andra förstår vad vi menar. Vad jag efterlyser är en mycket mer agerande ideell sektor
Under andra halvan av 1800-talet genomgår Sverige en stor förändring, hela samhället omdanas och skapar grogrund och förutsättningar för det vi idag ofta kallar den ideella sektorn. De stora folkrörelserna uppstår, jag tänker på arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, diakoniinstitutioner, stadsmissioner m fl. Visserligen fanns det hos många av dem både samhällskritik och opinionsbildning men framför allt hade de förmågan att omsätta tanke i handling. Behovet att ta sig an samhällsproblem och göra det på ett nytt sätt var stort och genomslagskraften blev därefter. När Läkare utan gränser idag agerar så gör de det utifrån tanken att det måste finnas två ben av organisationen. Ett som agerar och ett som berättar.
Jag tror att det fanns både en indignation och frimodighet under det senare 1800-talets organisationer som var välgörande. Lite mer av denna frimodighet skulle nog inte skada eller hur kan det komma sig att det nästan är uteslutande riskkapitalisterna som ger sig in i svensk äldreomsorg idag.
Var finns diakoniinstitutionerna, Röda korset, Svenska kyrkan eller varför inte pensionärsorganisationerna själva? Är det kanske t o m så att för att utöva samhällskritik och opinionsbildning så är det nödvändigt att själv vara i praktiken. En djärv jämförelse kanske men den som sitter på läktaren och aldrig själv spelar har ganska svårt att på allvar kommentera fotbollsspelarnas insats.
Jag tror att avsaknaden på handlingsfrimodighet kan ha många orsaker och varje organisation måste givetvis göra sina egna överväganden. Men innan det är för sent kanske det är värt att fundera över hur framtidens sociala omsorg, sjukvård också för den delen, kan tänkas se ut. Den som för ett ögonblick tror att välfärdsstaten kommer att återuppstå blir gruvligt besviken. Alla siffror pekar åt ett annat håll. Behovet av nya lösningar är skriande.
I det gamla paradigmet skulle staten lösa alla sociala problem via skattsedeln, så kommer framtiden inte att se ut. Näringslivet har insett detta för länge sedan, även somliga politiker även om ingen än så länge vill tala om det. Om det skall vara så att civilsamhället skall och vill vara en aktiv del av framtiden så krävs det både mod, insikt och förmåga att kommunicera det nya på ett trovärdigt sätt. Och framför allt krävs det handlingskraft, man skulle kunna kalla det ledarskap.
* obligatoriska fält