Lars Trägårdh och Johan Vamstad, författare till boken ”Att ge eller att beskattas” svarar på Erik Zachrisons recension av boken i ett tidigare inlägg:

Vi tackar Erik Zachrison för hans blogginlägg kring vår bok, Att ge eller att beskattas. Vi uppskattar hans omdöme att det är en bok som förtjänar uppmärksamhet och delar även hans syn att såväl boken som frågan om avdragsrätt i allmänhet hamnat i lite av en mediaskugga efter det välbesökta seminariet i Almedalen. Förutom en mycket positiv krönika i Svenska Dagbladet, samt en del ledarartiklar och bloggar, har det varit sparsamt med kommentarer från föreningsfolk, politiker och journalister. Denna tystnad kan i viss mån ha berott på att många intressenter varit upptagna av att läsa dels vår bok, dels den utredning om gåvoskattens framtid (SOU 2009:59) som presenterades några veckor innan Almedalsveckan. Remisstiden har nu gått ut och dessutom har Sektor3 presenterat en ny opinionsundersökning om vad medborgarna tycker om avdragsrätt och hur en sådan skulle påverka deras eget givande. I dagarna har också flera debattartiklar och ledare publicerats, och av detta skäl ser även vi det som angeläget att lyfta pennan igen.

Innan vi tar upp de för oss mest centrala frågorna, låt oss först notera ett par felaktigheter och missförstånd som krupit in sig i Zachrisons inlägg. Det var explicit vår uppgift att skapa ett neutralt underlag med betoning på ett historiskt och komparativt perspektiv. Vi tog alltså ingen position för eller mot avdragsrättens införande, vilket Zachrisson tror. Kanske var det så att eftersom vi inte skrev en ensidigt positiv skrift så tolkade han den som om vi vore ”motståndare” till avdragsrättens införande, på samma sätt som andra bedömare med en annan utgångspunkt tolkat skriften som ett inlägg för samma avdragsrätt. Han skriver dessutom att vi inte skapar ett konstruktivt förslag till hur avdragsrätten skall passas in i den svenska skattelagstiftningen. Detta är helt riktigt, men det var aldrig vår ambition, tvärtom var vårt mål att lyfta blicken högre och ställa frågan om vilka fundamentala principer om demokrati och välfärd som står på spel, oavsett var man själv står ideologiskt och normativt i frågan. Av denna anledning anser vi också att skriften inte, som Zachrison skriver, ”blivit föråldrad redan då den kommit från trycket”. Just eftersom de mer grundläggande principerna står i fokus så har boken goda utsikter att stå sig väl i tiden trots, eller snarare tack vare, att den inte pläderar för ett konkret förslag på avdragsrätt, vilket den statliga utredningen gör.

Zachrison menar att vi skjuter över målet genom att föra denna diskussion, han tycker att man bör hålla sig på ungefär den skatterättsliga nivå som utredningen gör, där just resonemang kring fundamentala politiska frågor skjuts till sidan till förmån för skattetekniska resonemang och frågor om hur reformen ska finansieras. Men redan här köper Zachrison skatteverkets syn att de pengar som ”går förlorade” om ett skatteavdrag införs på något sätt är deras kulor och alltså måste kompenseras, ”krona för krona”, genom nya färska skatter, avgifter och pålagor. Men ur ett medborgarperspektiv ser saken annorlunda ut: även enligt utredarens försiktiga prognoser skulle en reform innebära ett tillskott i givande till den ideella sektorn som med god marginal överstiger vad skatteverket ”förlorar”. Man kanske måste påminna om att skattepengarna inte tillhör staten utan medborgarna, som på detta sätt finansierar gemensamma åtaganden, och att den egentliga frågan är om vi som medborgare ska kunna bestämma direkt över hur åtminstone en liten del av våra egna pengar investeras vad det gäller kollektiva nyttigheter som välfärd, idrott, kultur, forskning, med mera. Det är just denna förståelse som ligger till grund för titeln på skriften, ”Att ge eller att beskattas”, förståelsen om att det handlar om två ideologiskt valda vägar att nå samma mål.

Detta sagt har vi en viss förståelse för den iver med vilken FRII och andra, efter så många år av misslyckade försök, nu stödjer det förslag som faktiskt ligger för handen. Logiken går ut på att nu kämpa för att få i hamn denna reform trots att man inte till fullo är tillfredställd med alla detaljer för att sedan förbättra den senare. Vis av erfarenhet från 1970-talets och 1990-talets försök att skapa en avdragsrätt vet Zachrison att tvekan och tvivel från civilsamhället är förödande om man vill gå i hamn med en genomförd reform. Problemet med denna taktik är att risken är stor att man låser in sig i en struktur, med villkor och avgränsningar som utgår ifrån mer eller mindre medvetet uttalade normativa antaganden. Av detta skäl är det av avgörande betydelse att principerna redan från början är väl genomtänkta. Låt oss avsluta detta inlägg med att sätta fingret på ett par aspekter där en hel del står på spel.

1: Målen: handlar det om att skapa nya resurser för vissa organisationer, specifikt insamlarorganisation som håller på med välgörenhet samt universitet och högskolor som bedriver forskning, eller handlar det om att skapa incitamentsstrukturer för civilsamhället i stort, inklusive föreningar som hänger sig åt idrott, kultur och politik? Ligger fokus på den demokratiska röstfunktionen, eller på välfärdservice? Och i vilken mån är syftet att uppmuntra mångfald och pluralism? Utredningen har valt en exklusiv fokusering på välgörenhet och forskning, vilket går rakt i mot en svensk tradition där demokratiska folkrörelser varit tongivande. Inte heller inkluderas moderna identitetsbaserade föreningar och samfund, vilken är uppseendeväckande med tanke på att just en ökad etnisk, kulturell och religiös mångfald redan idag kännetecknar Sverige.

2: Vilka ska gynnas – och varför? Vilka villkor ska gälla för dem som ges rätten att motta gåvor med avdragsrätt? Ska stora välgörenhetsorganisationer och stora universitet prioriteras? Eller ska även små men demokratiskt uppbyggda föreningar som häger sig åt andra verksamheter än välgörenhet och forskning omfattas? Utredningen har föreslagit ingångskostnader och regler som tycks ämnade att ge företräde åt välgörenhetsorganisationer, speciellt de större. Detta kan visa sig ge bränsle åt en av de vanligaste kritikerna mot en avdragsrätt, att allmännyttiga ändamål med svag profil eller få emotionella band till allmänheten får det svårare att finna finansiering.

3. Vilka ska engageras? Är målet att uppmuntra stora gåvor och mer välbesuttna givare, eller är tanken att stimulera ett bredare, mer folkligt givande? Genom att skapa höga trösklar och krångliga regler ser utredningens förslag ut att privilegiera de större givarna.

4. Vilka kan effekterna bli? De lärdomar vi kan dra från andra länder är att en reform av det slag som utredningen föreslår kan leda till en utarmning av civilsamhällets röstfunktion till fördel för politiskt mer tystlåtna organisationer som arbetar med service och välgörenhet.

Frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella verksamheter är alltså både komplex och betydelsefull för samhället i stort. Att belysa och lyfta upp dessa aspekter av frågan för oss inte omedelbart närmare ett konstruktivt förslag och en genomförd reform. Men att sträva efter ett system för avdragsrätt, vilket system som helst, utan att beakta dessa försvårande omständigheter, kan i längden dock visa sig kosta mer än vad det ger.

Lars Trägårdh
professor i Civilsamhälleforskning samt författare till ”Att ge eller att beskattas”

Johan Vamstad
Fil Dr samt författare till ”Att ge eller att beskattas”