Håkan Arenius, Dagen har skrivit ett inlägg om det civila samhällets roll när det handlar om att få unga i arbete:

Vad händer med en ung människa som inte tar sig in på arbetsmarknaden? Frågan är mer än akademisk – var tredje ung människa kan komma att vara arbetslös nästa år. Men en hel del svar har ändå forskats fram genom åren. Därför har vi empiriska bevis för det kanske självklara:

Den som är utan jobb blir lätt osäker, introvert och passiv. Risken för psykosomatiska besvär, sömnproblem och depression ökar. Arbetslöshet är också maktlöshet: man kan inte köpa det kompisar köper, man kan inte flytta hem-ifrån och man vågar inte bilda familj. Allt detta tär naturligtvis på de nära relationer som är en människas och ett samhälles själva grundkitt. När detta eroderar står det oss alla dyrt.

Som det är nu försätts ungdomar i en sorts karantän, vars stängsel till dels skapas av de regelverk som kommit till för att ge trygghet åt dem som redan har ett jobb. Fackförbunden har generellt varit mer koncentrerade på att hålla sina nuvarande medlemmar på gott humör, än de har ägnat tid och kraft åt dem som är deras framtid. Det ligger i alla parters intresse att skapa ett flexiblare regelverk i arbetslivets introduktionsskede, utan att i onödan montera ned den trygghet man tidigare vunnit.

Men engagemanget och uppfinningsrikedomen måste öka på alla fronter för att unga människor ska få ansvarsfulla roller och bli räknade med. Här skulle inte minst det i Alliansens Sverige mångbesjungna ”civila samhället” kunna ha en betydande roll.

Arbete ger gemenskap och social status, en sund självbild och struktur åt tiden. Kort sagt: en mening åt tillvaron. Men mycket av detta kan skapas också i andra sammanhang, och föreningar, idrottsklubbar, kyrkor och liknande har stor kompetens på det området. Varför inte utnyttja det?

Om vi har en skolmorfar kan vi väl ha en föreningsmentor, eller vad det nu skulle kunna kallas? Varför inte be äldre arbetslösa eller pensionärer med lång erfarenhet från olika jobb att bidra med sin livserfarenhet, sina nätverk och sina kunskaper. Människor som öppnar fönster mot studier och arbetsliv och hjälper unga människor att få en fot innanför annars stängda dörrar. Och som också underlättar för dem som vill skapa eller utveckla olika verksamheter.

Ett tomt CV är ingen merit. Men ett CV kan också innehålla referenser till projekt man genomfört eller uppgifter man gjort i den civila sektorns mångfacetterade verksamheter. Arbetsförmedlingen ger allt för sällan ungdomar jobb. Det är kontakter som gäller, och den civila sektorn vimlar av kontakter. ”Föreningsmentorn” kan dessutom bli en utmärkt referensperson för en möjlig arbetsgivare när det blir dags.

Slutligen: I det här perspektivet är det ett stort misstag att skrota värnplikten. Den borde ersättas med en ”samhällsplikt” där unga människor kan lära sig hur arbetslivet fungerar, får erfarenhet av miljöer de annars inte skulle ha mött och skapar vänskapsband över alla sorters klyftor. En sådan ordning skulle kunna bli ett verksamt och kreativt verktyg vad gäller många frågor av den här karaktären.

Håkan Arenius
Ledar- och kulturskribent, tidningen Dagen