Sara Damber tar till stora ord när hon beskriver sin vision om det sociala entreprenörskapets decennium samtidigt som hon kritiserar den ideella sektorn, som hon anser bidrar till att det finns en motsättning mellan att arbeta för ett bättre samhälle och att tjäna pengar.

Sara tycker att förändringsarbete ska syfta till hållbar utveckling av samhället på alla plan och ställer det i motsats till den ideella sektorns kortsiktiga bidragsjakt för att hitta finansiärer för sitt arbete.

Utifrån mina erfarenheter av att arbeta inom ”välfärdssektorn” sen slutet av 1970 talet både som offentliganställd fram till början av 1990 talet, social entreprenör hela -90 talet och nu under 2000 talet som anställd inom Individuell Människohjälp tycker jag att Sara förenklar problematiken. Dessutom vill jag hellre kalla sektorn för den idéburna sektorn eftersom det här är en arena där den enskilda människans idéer kan bli verklighet och få stöd.

Att det går åt för mycket tid att söka bidrag till verksamheter inom den civila sektorn är jag väl medveten om. Så långt är Sara Damber och jag överens. Det är en viktig uppgift för alla som jobbar inom den ideburna sektorn att arbeta för enklare regler och mer basstöd till verksamheter istället för riktade bidrag.

Alla parter och med det menar jag politiska partier, näringsliv och offentlig sektor borde tjäna på att stärka vår sektors självständiga och oberoende roll som röstbärare och opinionsbildare. Många av de komponenter som behövs för ett bra liv kan vår sektor bidra med. För vad vore livet utan kultur, idrott och socialt engagerade medmänniskor?

Även om jag ser vår viktigaste roll inom den idéburna sektorn som producent av engagemang, så hoppas jag att vi i framtiden skall få möjlighet att delta i upphandlingar kring välfärdstjänster och att kommuner och landsting medvetet arbetar för att skriva upphandlingsunderlag som möjliggör för vår sektor med dess mångfald att delta.

Att arbeta ideellt skiljer sig naturligtvis från att arbeta som anställd. För mig innebär frivilliga insatser att det skapas ett mervärde för välfärden genom engagerade volontärer. För de som är brukare av välfärdstjänster innebär det samspel och möten med människor. I bästa fall blir det ett sätt att överföra kunskap mellan olika grupper i samhället och leder när det fungerar som bäst, till att skapa en ömsesidig förståelse och respekt mellan människor. Mötena kan också ses som en träning i att praktisera demokratiska spelregler för alla inblandade.

Mina egna erfarenheter från 1990-talet är i grunden positiva i de möjligheter som gavs för engagerade personer att åta sig uppdrag som entreprenörer inom skola, barnomsorg och vård och omsorgssektorn. Inledningsvis fick många engagerade, tidigare offentliganställda, möjlighet att förverkliga sina idéer. Med facit i hand finns det naturligtvis fortfarande kvar många entreprenörer men stora delar av verksamheterna bedrivs idag inom ramen för stora bolag, en del av dem börsnoterade. Så klart finns det bra företag, men visionen om småskalighet och entreprenörsdriven verksamhet är långt borta.

Min gissning är att vår sektor mycket snabbt kan gå samma väg och då tror jag att vår sektors roll att bidra till förståelse och respekt mellan människor snabbt kommer att devalveras.

Kjell Jonsson

Biträdande Generalsekreterare

Individuell Människohjälp

www.manniskohjalp.se