Sara Damber efterlyser fler sociala entreprenörer, men inte fler ideella organisationer. Hon säger sig dessutom tro att vi just gått in i det sociala entreprenörskapets decennium.

 Det är märkligt, tycker jag, att på detta sätt ställa två begrepp mot varandra som i alla tider varit två sidor av samma mynt. Det är också märkligt att se det sociala entreprenörskapet som något nytt. I själva verket finns det minst en social entreprenör bakom varje framgångsrik förening eller stiftelse i landet. De hundra åren från mitten av 1800-talet skulle kunna kallas det sociala entreprenörskapets sekel – då startades de folkrörelser och andra organisationer som format dagens välfärdssamhälle.

 Sociala entreprenörer har alltid funnits. Det är personer som brinner för en idé eller vision om hur samhället ska bli bättre för alla eller för vissa grupper. På min hemsida presenterar jag två bra exempel: Andreas And och Henry Dunant.

 I det flesta fall går det inte att slå mynt av den här typen av idéer och visioner. De kan inte genomföras som vinstgivande företag, utan endast som föreningar eller stiftelser, eller med skattemedel. Det som hittills varit vanligt är att de ideella organisationerna fungerat som pionjärer. De har funnit behoven och testat lösningar. Sedan har stat och kommun tagit över.

 De sociala entreprenörer som lyckats väl är de som förstått den ideella logiken. De, eller i vart fall den ledning de ingått i, har vetat hur man mobiliserar och organiserar medlemmar o.s.v.  Vad en social entreprenör i första hand måste bemästra är därför inte företagstänk, utan den ideella logiken.

 Det typiska för sociala entreprenörer är att de inte agerar ensamma, de ingår i en kollektiv ansträngning. De tar inte patent på sin idé, försöker inte skydda den, tvärt om sprider de den vitt. Det är bl.a. därför vi efteråt så sällan känner deras namn.

Christer Leopold

Voluntarius – Ideella Strategier

Hemsida: www.voluntarius.com

Blogg: Ideella Sektorn