Risken med goda ord är att de lätt nyttjas som besvärjelser. Den som använder ord, begrepp, måste vara noga med vad de betyder, han behöver inte alltid ha samma definition av dem som de har som han talar med, men han måste kunna redovisa sin egen. Om man använder ord som kamouflage omöjliggör man så småningom varje samtal.

Begrepp som rehabiliteringskedja, sorgepeng och företagsinkubator är exempel på sådana ord men de är trots allt ganska ofarliga. De är så utstuderade att de allra flesta genomskådar dem. Svårare är det med begrepp som har en högre abstraktionsnivå och av de flesta som använder dem har en positiv laddning. De älskas till den grad att de så småningom blir besvärjelser. Civilsamhälle är ett sådant.

Detta vållar särskilda svårigheter för den som forskar om civilsamhället. Begreppet civilsamhälle låter sig knappast bestämmas annat än negerande, dvs civilsamhälle är det som inte är offentlig sektor, näringsliv eller privatliv. Såväl IKEA som den lilla kioskrörelsen kan hjälpligt pressas in i samma näringslivs-sektor, därför att de bedriver en ekonomisk verksamhet som oavsett volym har ett slags gemensam bas. Civilsamhället har inte någon sådan gemensam bas eller verksamhetsinriktning.

Den som forskar om civilsamhället lockas därför att analysera kampanjrörelser, trossamfund och intresseorganisationer som om de skulle verka under liknande omständigheter. Skattebetalarnas Förenings verksamhet existerar i kraft av det tvång som skattebetalaren utsätts för, Jehova-vittnet däremot genom det inre tvång som övertygelsen om jordens undergång skapar. Den som ansluter sig till en pingstförsamling gör det för att utveckla och fördjupa sin gudstro, den som blir medlem av Skattebetalarnas Förening gör det inte för att utvecklas som skattebetalare, den föreningen har ett slags grindvaktsuppgift. Och det förhållandet att det inte finns något entydigt civilsamhälle innebär också att forskningens nytta inte blir så alldeles enkel att definiera. En idérörelse kan aldrig mekaniskt tillämpa erfarenheter och kunskaper från det kommersiella fältet, eftersom nykterhetsföreningen (dvs dess medlemmar) knappast kan förutsättas förändra sin grundläggande idé för att vinna nya anhängare. Frikyrkosamfundet kan för sin överlevnad inte överge gudstron, även om en omvärldsanalys skulle ge vid handen att dess rekryteringsbas skulle vidgas därigenom.

Forskningens problem med att definiera området leder till att dess resultat blir svåra att nyttiggöra. Motsvarande problem återfinns i det politiska systemet. Vad är egentligen begreppet ”folkrörelsepolitik” annat än en floskel? Det skulle i så fall vara uttryck för ett oblygt försök från den politiska maktens sida att skaffa sig kontroll över frivilligrörelserna.

Jag drar två slutsatser av detta resonemang. Den första gäller definitionen. Om man i stället för de abstrakta begreppen privatliv, civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor välja de konkreta familj, förening, företag och förvaltning blir avgränsningarna enklare och bestämmande av forskningsområden enklare.

Den andra slutsatsen är att den forskning som rör det vi kallar civilsamhälle/förening måste vara fri från yttre styrning, anvisa möjliga forskningsfält och objekt men framförallt inte söka avgränsa forskningsområden. Jag använder begreppet fält för något som forskaren och forskningens intressenter själva söker upp, forskningsområde för det som anslagsgivaren definierar.

Bengt Göransson

Tidigare utbildningsminister och demokratiutredare

Innehavare av gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs Universitet under 2010