Sektor3 fokuserar just nu på tre temaområden i debatten om det civila samhället. Skapandet av identitet är ett av dem, tillsammans med Välfärdens förnyelse och Samhällsengagemang i förändring.
Är det något ord som beskriver samhällsandan idag så är det ”identitet”. Medelklassen strävar efter att uttrycka sin identitet, genom val av konsumtion, engagemang och socialt umgänge – sin livsstil helt enkelt. En förutsättning för detta är att ha valfrihet. De som av olika skäl, ekonomiska, sociala, inte har tillgång till det uppfattas vara utanför, och vissa upplever det nog så också.
Det civila samhällets organisationer har ofta kunnat fylla dessa mellanrum. I judoklubben hittar den nyanlände gemenskap, i stadsmissionerna den hemlöse trygghet, i Röda korset får fången en samtalskompis och iden kooperativa caféverksamheten får den långtidsarbetslöse en utvecklande vardag. Genom att erbjuda mötesplatser, överbrygga olikheter och bidra till social gemenskap skapar de känslan av tillhörighet, innanförskap och framtidstro. Hur ser den verksamheten ut idag? De människor som politiskt definieras som utanför är de idag innanför det civila samhället? Är det ett problem att vissa inte engagerar sig alls?
Kommentarer
Här är några tankar om skapande av identitet:
När man pratar om identitet och gemenskap alt utanförskap är risken ofta stor att de förväxlas med individualitet och samhörighet, vilket är två helt andra saker.
Identitet är en uppsättning tankar, åsikter, känslor och handlingar som man identifierar sig med, oftast något man delar med en mindre eller större grupp människor tex en livstil, kultur, organisation, religion, politisk åskådning. Det är själva avgränsningen som markerar identiteten, att gå utanför den leder oftast till osäkerhet om egen identitet och kan skapa rädsla. Att tillhöra och bli bekräftad i sin identitet skapar trygghet. Men det kan också leda till att man säljer ut sin individualitet för att få vara med och i värsta fall leder det till att man behöver en motpol eller fiende för att vara riktigt trygg i sig själv.
Individualitet är att själv kunna bestämma vad man ska tycka, tänka, känna och handla, oberoende av om andra människor bekräftar en eller inte. Det är att vara trygg i sig själv, att kunna vara i ständig förändring och att ha många valmöjligheter. Inte alltid för att samhället eller marknaden erbjuder sk valfrihet utan för att man är fri i sig själv. Man är inte bunden till gamla formulerade tankar, åsikter och sätt att göra saker på utan öppen mot omvärlden och förändring. Det är också grunden för samhörighet, för man behöver inte sätt upp gränser mot andra människor för att markera sig själv.
Gemenskap alt utanförskap är grundat i tanken om ett slags kollektiv identitet, tex den sk arbetslinjen där ”innanförskap” är att gå en utbildning, som leder till ett jobb och jobbkarriär, som leder till mer eller mindre konsumtion av varor och tjänster, och i slutändan en hyfsad eller god pension, för att sedan dö och kanske lämna efter sig ett schysst arv – och utanförskap allt annat (förutom att dö). Det kan också vara att kunna språket, kulturen, sederna, religionen etc. I grunden är det en slags konformism som är själva motsatsen till individualitet. Problemet med utanförskap löses inte genom att öka konformismen och tvinga in människor i den kollektiva identiteten utan genom att vidga cirkeln för människors möjligheter att bidra till samhället på deras individuella premisser.
Samhörighet är att erkänna sin egen och andra individualitet, att se att vi alla är lika i våra mänskliga behov av både frihet och gemenskap. Identitet kan inte skapa gemenskap utanför den grupp man identifierar sig med, utan skapar istället avstånd eller till och med fiendeskap till andra grupper eller de som inte följer reglerna i den egna gruppen. Det är därför krig eller andra hot, kan få hela nationer att stärka sin identitet, medan fred ger människor möjlighet att blir mer individuella. Det är därför alla organisationer behöver ett yttre hot, ett uppdrag, för att kunna existera. Tex är moderaterna och socialdemokraterna varandras förutsättning, de behöver den andra för att bekräfta sin egen existens.
Individualitet däremot kan omfatta flera olika synsätt och perspektiv utan att sätta dem mot varandra, och se hur de istället kan komplettera varandra, tex olika politiska åskådningar. Individualitet är därför ett hot mot organisationer och själva samhällstrukturen som den ser ut idag. Individuella människor lockas varken av piska eller morot, livsstilar eller åskådningar. De ser det gemensamma, inte det åtskiljande. För dem är lösningen viktigare än kampen.
Utifrån det här perspektivet blir frågan hur samhället kan utvecklas så att det börjar bidra till alla människors frihet, trygghet och skaparkraft utan att försöka låsa in dem i förutbestämda identiteter? Identiteter som på kort sikt skapar trygghet och gemenskap men på lång sikt skapar avstånd och utanförskap och därför motarbetar själva syftet med det många organisationer vill uppnå; fler engagerade människor i viktiga frågor.
Postad av Patrik Sandström ,, 2011-05-06 17:06
* obligatoriska fält