- Jag ser fram emot att leda Sektor 3 nu när debatten om ideellt engagemang och det civila samhällets förutsättningar tagit fart. Det behövs en utmanande oberoende röst som kan tycka till när exempelvis ordförandearvoden eller resultat diskuteras i media, säger Hanna Hallin.

Hanna Hallin är på plats under Almedalensveckan men tillträder sitt nya uppdrag på heltid efter sommaren.

Sektor3 är en tankesmedja som synliggör, granskar och väcker debatt om förutsättningarna för och betydelsen av civila samhällets organisationer. Utgångspunkten är att Sverige behöver mer av den kraft som finns i allt från knattefotboll till kooperativa företag och ideella organisationer. Via egna rapporter, seminarier, rundabordssamtal och andra aktiviteter vill vi lyfta och vrida på perspektiv. Läs mer på sektor3.se

Hanna Hallin nås för kommentarer på 0739-36 51 00 och hanna.hallin@sektor3.se.

• Civilsamhället som arbetsgivare: Framtida arbetsplatser – där alla får plats
  Måndagen den 5 juni, kl 9.30-11.00 – Eva Nordström är moderator
  
• Vi minglar med resten av civilsamhället, kommer du?
  Måndagen den 5 juni, kl 12.00-13.00
  
• Civilsamhället och folkhälsan – tredje sektorns roll som motor i hälsa och ekonomi
  Onsdagen den 7 juni, kl 10.00-12.00 – Erik Wagner deltar i panelen

Programmet kan komma att uppdateras.

Vidare har vi flera fikor och luncher inbokade med ev blivande medlemsorganisationer. Hör gärna av er om ni vill ta en fika eller en lunch och prata om Sektor3.

Frågan om det civila samhällets betydelse för demokratin och för medborgarnas skolning i vad demokrati innebär aktualiseras återkommande. Är deltagande i exempelvis föreningar bra för medborgarnas demokratiska fostran? Under 1990-talet fick forskning som hävdade det civila samhällets positiva inverkan ett stort genomslag. Dessa resultat har sedan dess prövats och kritiserats av forskare runtom i världen. Även svenska statsvetare och sociologer har prövat hur pass väl antagandena om föreningslivets roll i demokratin och för medborgarna. Denna bok sammanfattar forskning som har bedrivits på området under perioden 2000-2010.

Den svenska forskningen om folkrörelser, föreningsliv eller det civila samhället är bred och har en lång tradition. Under senare tid har det civila samhällets roll för medborgarnas demokratiska fostran eller dess roll i demokratin ifrågasatts. Samtidigt har forskningen som är inriktad på folkhälsovetenskap kommit att lyfta fram fördelarna med medborgarnas engagemang i det civila samhället för deras välbefinnande. Har det civila samhällets roll övergått i att mer handla om att skapa välbefinnande hos deltagarna än att fostra dem i medborgerliga färdigheter?

Susanne Lundåsen är filosofie doktor i statsvetenskap och är verksam som forskare vid Ersta Sköndal Högskola. Hennes forskning handlar främst om föreningslivets roll i svenska kommuner.

Boken finns att köpa hos bl a Adlibris. Ladda ner den som pdf här

Ett urval från brevet:

I stora delar av internet råder en annan princip kring demokrati än vad föreningslivet är vana vid; Den som tar initiativet äger makten. Wikipedia har de senaste åren vuxit enormt helt och hållet genom användargenererat material. Den som senast tar initiativ till att ändra en artikel har makten över ordet. Hur påverkar detta föreningars syn på demokrati och i slutändan medborgarnas?

Seminariet om ersättningar inom civilsamhället sändes via Bambuser och här har ni möjlighet att se seminariet i efterhand.

Att ord blir kamouflage som försvårar samtal är jag helt enig med Bengt Göransson om. Ibland är kamouflaget medvetet och ibland omedvetet. Ett gigantiskt kamouflage stod Tage Erlander för. Jag är osäker på hur medvetet det egentligen var. Hans begrepp ”det starka samhället” har fått ett sånt enormt genomslag i Sverige att det idag genomsyrar all språkanvändning som handlar om samhällsutveckling.

När man idag använder ordet ”samhället” betyder det allt som oftast den offentliga sektorn med sina olika delar. När någon säger att ”samhället bör ta sitt ansvar” betyder det i stort sett alltid stat, landsting eller kommuner. Som om samhället bara bestod av politiskt valda församlingar och deras förvaltningar!
När begreppet ”samhället” oreflekterat och i flera generationer används för att beteckna den offentliga sektorn skapas grunden för den intellektuella statskupp som kommunalrådet Lars Bryntesson (S) har beskrivit.

I Bryntessons intellektuella statskupp har vi i vårt kollektiva medvetande suddat bort en struktur eller sektor i samhället. Vi har lärt oss att tänka att samhället består av en offentlig del; riksdag, regering, myndigheter, landsting och kommuner med sina förvaltningar, samt av en privat del som utgörs av vinstutdelande företag som Volvo, SKF, Astra, IKEA etcetera.

Den offentliga delen kräver sina speciella förutsättningar i form av finansiering, strukturer etcetera. Detsamma gäller för den privata.

Och vad är det då för struktur eller sektor som vi har suddat bort? Ja, den är så utsuddad att vi inte ens vet vad vi skall kalla den. Det blir nödvändigt att lägga till prefixet ”civil” till begreppet samhälle för att markera avskillnad från det offentliga. Då landar vi, som Bengt Göransson mycket riktigt påpekar, i negativa definitioner. Definitioner som utgår från vad denna sektor inte är, inte statlig, inte näringsliv, etcetera.

När Bengt Göransson föreslår att vi skall använda de på ett sätt tydliga termerna familj, förening, företag och förvaltning, känns det spontant lätt att ta till sig. Alla vet ju vad de termerna står för. Bra, då kör vi med dem, klara och tydliga… eller är de det?

Vad är en familj? Om det pågår en ideologisk debatt. Är det familjen man skall fokusera i den privata sfären? Hur drar man gränsen mellan ett nätverk och en förening? Om det pågår kanske framförallt en akademisk debatt. Och gränsen mellan förening och företag? Om detta diskuteras alltför litet om du frågar mig, eftersom det i detta gränsland finns stor utvecklingspotential. Innefattar ”förvaltning” partierna eller är de föreningar? Med minskande folklig förankring i partierna är frågan värd att ställa. Är riksdagen en del av förvaltningen? Ja skulle vissa EU-motståndare hävda, andra inte.

Sammanfattningsvis: jag anser att Bengt Göransson pekar på ett viktigt problem men att hans förslag inte löser några problem. Risken att den intellektuella statskuppen fortgår är högre om vi bara säger förening. Det behövs ett begrepp som ligger på samma nivå som begreppet näringsliv. Ordet företag och ordet näringsliv bygger på samma grund, men signalerar ändå olika saker. Företagen som finns i näringslivet har något gemensamt, även om de har många saker som skiljer dem åt. Likadant är det med föreningarna i relation till civilsamhället eller kanske idéburna organisationer.

Bengt Göransson går igenom några olika typer av organisationer och söker leda i bevis att det inte finns något som förenar dem. Det finns alltid möjlighet att reflektera över de krafter som driver människor att bilda eller anmäla intresse för medlemskap. I vissa fall handlar det mycket om att söka frihet från någonting. I andra fall handlar föreningen om tillgången till resurser.

Jag menar att det som ändå binder samman de organisationer som inte är stater och som inte är traditionellt näringsliv är att människorna drivs av att förverkliga en idé. Att förfäkta denna idé är organisationernas existensberättigande. Idén kan inte tas för god utan att ha granskats. Men idén är trots allt grunden. Det är på den grunden som begreppet ”idéburna organisationer” har byggts.

Är Sverige, Nordkorea och Sudan stater? De flesta folkrättsjurister skulle svara ja. Agerar dessa stater efter samma logik och med samma syn på grundläggande mänskliga rättigheter? De flesta skulle nog säga nej. Men ändå är det alla tre stater för att de möter de kriterier som världssamfundet ställt upp på en stat: kontroll över det egna territoriet, erkända gränser etcetera.

Jag skulle vilja ha en mer radikal användning av begreppen stat, näringsliv och idéburna organisationer. Radikal i dess grundbetydelse som är ”från roten”.

Staten (och här inbegrips alla undervarianter som landsting, kommuner) syftar till att etablera säkerhet. När det gäller de flesta stater kan vi lägga till att etablera grundläggande social rättvisa.
Näringslivet syftar till att maximera avkastningen på insatt kapital. Detta oavsett om individerna som driver företagen har andra personliga drivkrafter.

Idéburna organisationer syftar till att förvekliga en idé. Hur bra eller dålig idén är, hur god eller ond den är, kan inte bestämmas på förhand. Det kan bara avgöras av varje människa när han eller hon kommer i kontakt med organisationen.

Därför vill jag avsluta med att till Bengt Göransson säga: människor med äkta engagemang och passion för utveckling kan självklart lägga sin tid både i tjänst för staten och för idéburna organisationer, men de kan också känna sig tvingade in i dessa uppdrag. Du är ju själv för övrigt ett av de bästa exemplen på det förra, tror jag.

Ludvig Sandberg,

Forum för Frivilligt Socialt Arbete

Begrepp som rehabiliteringskedja, sorgepeng och företagsinkubator är exempel på sådana ord men de är trots allt ganska ofarliga. De är så utstuderade att de allra flesta genomskådar dem. Svårare är det med begrepp som har en högre abstraktionsnivå och av de flesta som använder dem har en positiv laddning. De älskas till den grad att de så småningom blir besvärjelser. Civilsamhälle är ett sådant.

Detta vållar särskilda svårigheter för den som forskar om civilsamhället. Begreppet civilsamhälle låter sig knappast bestämmas annat än negerande, dvs civilsamhälle är det som inte är offentlig sektor, näringsliv eller privatliv. Såväl IKEA som den lilla kioskrörelsen kan hjälpligt pressas in i samma näringslivs-sektor, därför att de bedriver en ekonomisk verksamhet som oavsett volym har ett slags gemensam bas. Civilsamhället har inte någon sådan gemensam bas eller verksamhetsinriktning.

Den som forskar om civilsamhället lockas därför att analysera kampanjrörelser, trossamfund och intresseorganisationer som om de skulle verka under liknande omständigheter. Skattebetalarnas Förenings verksamhet existerar i kraft av det tvång som skattebetalaren utsätts för, Jehova-vittnet däremot genom det inre tvång som övertygelsen om jordens undergång skapar. Den som ansluter sig till en pingstförsamling gör det för att utveckla och fördjupa sin gudstro, den som blir medlem av Skattebetalarnas Förening gör det inte för att utvecklas som skattebetalare, den föreningen har ett slags grindvaktsuppgift. Och det förhållandet att det inte finns något entydigt civilsamhälle innebär också att forskningens nytta inte blir så alldeles enkel att definiera. En idérörelse kan aldrig mekaniskt tillämpa erfarenheter och kunskaper från det kommersiella fältet, eftersom nykterhetsföreningen (dvs dess medlemmar) knappast kan förutsättas förändra sin grundläggande idé för att vinna nya anhängare. Frikyrkosamfundet kan för sin överlevnad inte överge gudstron, även om en omvärldsanalys skulle ge vid handen att dess rekryteringsbas skulle vidgas därigenom.

Forskningens problem med att definiera området leder till att dess resultat blir svåra att nyttiggöra. Motsvarande problem återfinns i det politiska systemet. Vad är egentligen begreppet ”folkrörelsepolitik” annat än en floskel? Det skulle i så fall vara uttryck för ett oblygt försök från den politiska maktens sida att skaffa sig kontroll över frivilligrörelserna.

Jag drar två slutsatser av detta resonemang. Den första gäller definitionen. Om man i stället för de abstrakta begreppen privatliv, civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor välja de konkreta familj, förening, företag och förvaltning blir avgränsningarna enklare och bestämmande av forskningsområden enklare.

Den andra slutsatsen är att den forskning som rör det vi kallar civilsamhälle/förening måste vara fri från yttre styrning, anvisa möjliga forskningsfält och objekt men framförallt inte söka avgränsa forskningsområden. Jag använder begreppet fält för något som forskaren och forskningens intressenter själva söker upp, forskningsområde för det som anslagsgivaren definierar.

Bengt Göransson

Tidigare utbildningsminister och demokratiutredare

Innehavare av gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs Universitet under 2010

Att Konst åt alla försvinner inom loppet av ett år drabbar inte bara planerad konstnärlig gestaltning och inköpt av konst till tusentals samlingslokaler runtom i Sverige. Framförallt blir tillgängligheten till konsten på sikt sämre vilket gör att människor får det svårare att möta konsten på sina egna villkor i sin närmiljö. Samtidigt visar en färsk opinionsundersökning, som United Minds gjort på uppdrag av Folkets Hus och Parker, att 84 procent tycker det är ganska eller mycket viktigt att alla som bor i Sverige kan ta del av ett brett utbud av kultur. Har inte verkligheten gått förbi våra politiker när de inte ens ser vad deras väljare så starkt efterfrågar?

Man kan även fråga sig varför kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inom loppet av ett år väljer att utesluta väl fungerande verksamhet från regeringens kulturbudget – som genom ideella organisationernas insatser servar en stor del av befolkningen till en försvinnande liten peng? Varje år når nämligen folkrörelserna bakom Konst åt alla miljontals besökare på vitt skilda platser som festivalen Piteå Dansar och Ler, Folkets Hus i Söråker och Visingsös Bygdegård mitt i Vättern. Där finns verklighetens konst i form av utställningar, gestaltningar och andra konstverk.

Enligt kulturdepartementet är anledningen till nedskärningarna att man vill satsa på ”barns och ungas rätt till kultur”. Vi välkomnar att barn och unga får större kulturella upplevelser och erfarenhet som berikar samhället. Men är det inte att gå över ån efter vatten, när barn och unga varje dag i sin vardag tar del av samtidskonst? Nästkommande år kommer exempelvis vår omåttligt populära konstutställning ”En egen värld – Tove Jansson och Mumintrollen”, som turnerat land och rike runt sedan 2008, ha nått över 100 000 barn och unga. En satsning som är gratis för alla barn och som även landets konsthallar och bibliotek står på kö till för att boka. På så vis kan konsten förena; oavsett bakgrund, inkomst, politisk åskådning och intressen vänder sig verklighetens konst till alla medborgare. Vi vill fortsätta sänka trösklarna till konsten. Regeringen skriver att det är ”tid för kultur”, men det kräver att man ser folket som värdiga bärare av kulturarvet. Låt folkets rörelser fortsätta bygga ut och besöka den arena av konst som finns naturligt i vår vardag.

Det samhällskontrakt som konstens utövare och publik mödosamt har byggt upp i verkligheten behöver stärkas och utvecklas, inte klippas sönder. Därför kräver vi ett tydligt svar från både regering och opposition – tänker ni rädda satsningen på konst åt alla?

Gunno Sandahl, Kulturchef, Folkets Hus och Parker

Monica Eriksson, Förbundssekreterare, Bygdegårdarnas Riksförbund

Olle Häggström, Vd, Våra Gårdar

Frågan om det civila samhällets betydelse för demokratin och för människors hälsa är ständigt aktuell. Är deltagande i exempelvis föreningar stärkande för demokratin? Under 1990-talet fick forskning som hävdade detta stort genomslag. Detta har sedan dess prövats och kritiserats av forskare runtom i världen. Boken Demokratiskola eller hälsoprojekt sammanfattar forskning som har bedrivits på området under perioden 2000-2010.
Boken är skriven av Susanne Lundåsen, på uppdrag av Sektor3 – Tankesmedjan för det civila samhället. Lundåsen är filosofie doktor i statsvetenskap och är verksam som forskare vid Ersta Sköndal Högskola.

Vi bjuder på lättare mat och dryck. Känn dig varmt välkommen och skicka ett mail till info@sektor3.se innan den 14 juni om du kommer. Det vore roligt!

Ladda ner inbjudan som PDF // Eventet på Facebook

Den senaste tiden har debatten om ersättningar inom det civila samhället rasat stundtals hårt. Hur hanterar organisationerna dessa frågor? Är debatten rättvis? Innebär ”ideell” att allt ska ske gratis? Sektor3 anser att debatten ofta blir allt för snäv och behöver fördjupas. Med hjälp av vår panel vill vi ge perspektiv på frågan och vi ser gärna att du som deltagare är med och utvecklar samtalet.

• Tove Lifvendahl - samhällsdebattör, tidigare styrelseledamot i Stockholms Stadsmission och Moderaterna.
• Erik Amnå – professor i statsvetenskap och förbundsordförande i studieförbundet Bilda.
• Gun-Britt Mårtensson – ordförande för Coompanion Sverige och tidigare förbundsordförande för HSB.

Panelen kommer att modereras av Eva Nordström, t.f. chef för Sektor3.

Seminariet äger rum 31 maj, kl 14.00 -16.00, Klara södra kyrkogata 1, vån 9 hos Sensus möte. Efter panelsamtalet bjuds det på fika och fortsatta samtal. Anmäl dig till info@sektor3.se innan den 26 maj, kl 12.00. Det är tyvärr begränsade platser och först till kvarn som gäller. Panelsamtalet sänds live via sektor3.se/live mellan ca 14.00 – 15.00.

>>> SPRID EVENTET PÅ FACEBOOK <<<