Idédebatt

• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 8 Feb 2010

  Den ideella sektorns dåliga självbild

   I mitt arbete har jag kommit i kontakt med många ideella organisationer och individer som upplever sig leva avskärmade från de två andra sektorerna i samhället: näringslivet och det offentliga.

  Självbilden upplevs som att ”men inte kan väl vi sälja någonting av intresse till näringslivet? Inte kan väl lilla jag och min kunskap vara av intresse och dessutom vet jag inte hur man gör- hur kontaktar man näringslivet? De verkar leva i en annan värld och pratar ett annat språk…”. Sedan kan du lägga på det moraliska: att tjäna pengar på att göra någonting bra för samhället är det moraliskt och etiskt ok? Jag tycker inte det ska behöva finnas ett motsatsförhållande mellan dessa! Jag är nyfiken på hur ni upplever det?

   I det svenska samhället finns det fortfarande en stark sektoriell tillhörighet och när jag och Carlos Rojas Samhällsentreprenörer (CRS) träffade några kulturaktörer i Malmö för att inspirera dem till att sälja en del av  sin kunskap och metoder till näringslivet var barriären mellan det ideella och näringslivet påtaglig.

  Den ideella verksamheten ser oftast behoven och problemen i samhället vilket näringslivet kan ha svårt att se. Däremot kan näringslivet effektivisera processerna och målstyrningen genom sitt vinstintresse- något som den ideella sektorn kan lära sig av. Kombinerar du dessa två har du helt plötsligt en verksamhet som både kan bygga upp sin grundläggande verksamhet på projektstöd och som samtidigt kan jobba långsiktigt med ekonomiska resurser som kommer från en kommersiell del t.ex. genom försäljning av utbildningar till näringslivet. Den kortsiktiga cykeln som beroendet av projektsstödsansökningar ger upphov till och som är verksamhetsledarens ständiga huvudbry kan till viss del brytas genom att tillåta fler alternativ än kommunala och offentliga medel.

  Sara Damber skriver här att hon vill skrota begreppet ideell organisation och istället använda ordet socialt entreprenörskap och jag håller med henne så länge socialt entreprenörskap handlar om att inte bara tänka bidragspengar utan också affär. Det sociala entreprenörskapet lyfter det sektorsöverskridande samarbetet och tillåter innovativa och kreativa metoder att kombinera affär och samhällsnytta – en win-win situation mellan det värdeskapande arbetet och vinst. Dock tror jag inte att de ideella organisationerna helt kommer att försvinna i framtiden- de kommer snarare att samexistera   med ett allt ökande antal sociala entreprenörer.

   Jag  jobbar just nu bl.a. med att matcha CSR-ansvariga och sociala entreprenörer för att få till samarbetsprojekt dem emellan för att utveckla företagets hållbara affärer/ CSR-arbete och för att få den sociala entreprenörens tjänster att nå marknaden. Den sociale entreprenören här kan lika väl vara en ideell förening som också till viss del vill sälja tjänster till näringslivet för att bredda sina ekonomiska resurser. Är det kontroversiellt tycker ni?

   

   

  Jessica Dymén

   Konsult och rådgivare med fokus på socialt entreprenörskap.

  Permalänk | Kommentera (2)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 5 Feb 2010

  Engagemang handlar om mer än så

  Damber skriver att vi behöver fler sociala entreprenörer och färre ideella organisationer. Det var länge sedan jag upprörts så över någon som egentligen har helt rätt, men så fel.

   Hon menar att ideella organisationer har en negativ klang och att idealitet och frivilligt arbete är en förlegad del av socialt arbete. Jag skulle vilja påstå att detta vore ödesdigert för samhället, för demokratin och för medborgarnas hälsa i stort.

  Vi behöver få känna tillhörighet till sociala sammanhang, vi behöver få utlopp för vår vilja att hjälpa varandra och bidra till ett bättre samhälle. Några exempel på vetenskapliga studier är Robert Putnams den fungerande demokratin där han menar att föreningsverksamhet är grunder till socialt kapital vilket gör att en människa klarar sig i samhället, det är också det som gör att tilliten till demokratin finns, som gör att vi tror på att vi kan fatta beslut tillsammans. Att vi kan åstadkomma något tillsammans.

  En annan studie är Eva Jeppson Grassmans för andra och för mig, en utmärkt intervjustudie kring fenomenet att det frivilliga arbetet både stärker den som är i behov av den och den som utför den. I stort sätt allt publicerat av Enheten för forskning av det civila samhället på Ersta sköndals högskola kan tas upp som resurser. Det ideella, det frivilliga, det oavlönade har ett värde i sig. Ytterligare en mycket bra skrift är Karl Palmås den barmhärtiga entreprenören. Det är också värt att nämna att när Kairos Future gör undersökningar om vad som kommer vara viktigt för unga i framtiden är den inte en enhetlig trend som syns, det är 18 möjliga scenarion, som alla är tänkbara, motstridiga och kompletterande. Att uttala sig om hur framtiden kommer att se ut är svårt.

  Jag ställer mig också samma fråga som Leopold, varför står de i motsättning? Vad är det som gör att de inte kan komplettera varandra? Vissa verksamheter, som skolinformation, återvinning av papper med mera är bra att göra vinstdrivande. Andra, t.ex. hembesök, häktesbesök, verksamheter för asylsökande, för rättvis handel, mot mobbing med mera behöver göras trots att ingen vill betala för det. Oavsett om man kan skapa medel för dem. För det är viktigt att minnas att de allra flesta ideella organisationer har mycket små budgetar. Ofta handlar det om bussbiljetter och fikabröd.

  Damber skriver också att man ska ta nytänkandet från företagen. Detta är en myt, det är en vanföreställning och en tragedi att vi tror att de nya idéerna i ideell sektor kommer utifrån, från företagen, med en helt annan logik, med vinst som syfte, med kund som målgrupp och marknad som redskap. Det är en kapitulation då vår historia av föreningsverksamhet är bland de längsta i världen. Det är inom ideell sektor vi kommer att få ny energi, det är i varandra som organisationer vi ska söka stöd. Inte i amerikanska modeller för företagande utvecklade av ekonomer.

  Jag vill se många fler sociala entreprenörer, fler sociala företag, fler public interestbolag, mer koalitioner mellan kommuner och föreningar och många, många fler ideella föreningar. Det är tillsammans vi gör skillnad, inte i konkurrens med varandra!

   

   

  Mattias Flising

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 3 Feb 2010

  Bakom varje framgångsrik ideell organisation står en social entreprenör

  Sara Damber efterlyser fler sociala entreprenörer, men inte fler ideella organisationer. Hon säger sig dessutom tro att vi just gått in i det sociala entreprenörskapets decennium.

   Det är märkligt, tycker jag, att på detta sätt ställa två begrepp mot varandra som i alla tider varit två sidor av samma mynt. Det är också märkligt att se det sociala entreprenörskapet som något nytt. I själva verket finns det minst en social entreprenör bakom varje framgångsrik förening eller stiftelse i landet. De hundra åren från mitten av 1800-talet skulle kunna kallas det sociala entreprenörskapets sekel – då startades de folkrörelser och andra organisationer som format dagens välfärdssamhälle.

   Sociala entreprenörer har alltid funnits. Det är personer som brinner för en idé eller vision om hur samhället ska bli bättre för alla eller för vissa grupper. På min hemsida presenterar jag två bra exempel: Andreas And och Henry Dunant.

   I det flesta fall går det inte att slå mynt av den här typen av idéer och visioner. De kan inte genomföras som vinstgivande företag, utan endast som föreningar eller stiftelser, eller med skattemedel. Det som hittills varit vanligt är att de ideella organisationerna fungerat som pionjärer. De har funnit behoven och testat lösningar. Sedan har stat och kommun tagit över.

   De sociala entreprenörer som lyckats väl är de som förstått den ideella logiken. De, eller i vart fall den ledning de ingått i, har vetat hur man mobiliserar och organiserar medlemmar o.s.v.  Vad en social entreprenör i första hand måste bemästra är därför inte företagstänk, utan den ideella logiken.

   Det typiska för sociala entreprenörer är att de inte agerar ensamma, de ingår i en kollektiv ansträngning. De tar inte patent på sin idé, försöker inte skydda den, tvärt om sprider de den vitt. Det är bl.a. därför vi efteråt så sällan känner deras namn.

   

   

  Christer Leopold

  Voluntarius – Ideella Strategier

  Hemsida: www.voluntarius.com

  Blogg: Ideella Sektorn

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 1 Feb 2010

  Vi behöver fler sociala entreprenörer – inte fler ideella organisationer

  Vem har störst möjlighet att förändra världen? Enligt svenska folket är det i första hand du och jag som individer som sitter på den makten. Ungefär lika många svarar att det är företagen. Längre ned på listan kommer politiker, och ytterligare en bra bit därefter kommer ideella organisationer.

  Resultatet kommer från en riksrepresentativ undersökning som vi låtit genomföra inom ramen för satsningen ”Playing for change”. Det kan ju ses som en aning nedslående för en person som jag som har ägnat mer än halva mitt liv med att bygga upp en så kallad ideell organisation, med syftet att just verka för ett bättre samhälle (mer specifikt mot mobbning). Men jag tror också att bilden av de ”ideella organisationerna” och deras kraft hänger ihop med själva begreppet, som jag menar är rätt intetsägande och leder tankarna fel.

   Enligt SAOL betyder ideell ”grundad på el. syftande till högre, andliga värden”. I mer daglig svenska betyder det i allmänhet oavlönad – att arbeta ideellt innebär att arbeta gratis. I mina ögon är de här begreppen kopplade till en förlegad föreställning om det finns en motsättning mellan att arbeta för ett bättre samhälle och att tjäna pengar.

  Sedan jag 1996 startade Friends har organisationen växt från ett enmansprojekt till 40 anställda på 5 orter och en omsättning på 24 miljoner. Det har inte varit enkelt, och vi har fått en del kritik bland annat för att vi har satsat mycket på annonsering, varumärkesbyggande och annat som traditionellt kopplas samman med den kommersiella världen snarare än den ideella. Men jag har aldrig behövt kompromissa med min grundidé. Och för mig har det varit en självklart att hela tiden sträva efter att växa – för att få större möjligheter att göra skillnad. Min vision har aldrig varit att verksamheten ska drivas på helt ideell grund, utan av avlönade och professionella yrkeskvinnor och – män.

   Målet för allt förändringsarbete bör vara hållbar utveckling av samhället på olika plan. Och hållbart förändringsarbete underlättas genom affärsmässighet – att människor kan leva på sitt arbete och att det finns en strävan efter egengenererad tillväxt. Motsatsen är den osäkra och kortsiktiga bidragsjakt som präglar en stor del av den ”ideella” sektorn idag.

   Jag anser därför att vi behöver uppdatera synsättet på hur man kan arbeta för att förändra samhället. Vi behöver bana väg för nya eldsjälar och entreprenörer som kombinerar det bästa från offentlig och ideell sektor – samhällsansvar, engagemang och kunskap  – med nytänkande och affärsfokus från näringslivet. Ett logiskt steg på vägen är att vi skrotar begreppet ideell organisation som vedertaget samlingsbegrepp på organisationer som arbetar för ett bättre samhälle.

   Ett begrepp som ger en betydligt bättre bild av mitt sätt att se på förändringsarbete är socialt entreprenörskap. Vi behöver inte fler ideella organisationer – vi behöver fler sociala entreprenörer. Det sociala entreprenörskapet kan liksom allt entreprenörskap innefatta oavlönat arbete. Men det är inte kärnan.

   Det här skiftet är redan på gång, och jag tror stenhårt på att det decennium vi just har gått in i blir det sociala entreprenörskapets decennium. På flera håll syns exempel på innovativa initiativ som springer upp i gränslandet mellan offentligt, ideellt och kommersiellt.

   I den undersökning som vi genomfört uppger nästan varannan svensk – 47 procent – att han eller hon har en idé som skulle kunna bidra till att göra samhället bättre. Det betyder alltså att flera miljoner svenskar går omkring med oförlösta idéer om hur de kan bidra till ett bättre samhälle! Miljontals potentiella sociala entreprenörer med andra ord.

   

   

  Sara Damber

  Verksamhetschef på Hugo Stenbecks Stiftelse och ansvarig för Playing for Change

  Permalänk | Kommentera (4)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 20 Jan 2010

  Nätdemokrati bland spelföreningar

  Nya tider, ny teknik leder till nya beteenden och nya sätt att mötas. För den unga generationen i Sverige och Europa är Internet en självklar del av livet där det finns vänner, glädje, kärlek, ilska, konst, känslor, läxor, spel och ett ständigt lärande. Denna unga generation kan och vill använda Internet till sådant som äldre generationer inte haft en tanke på att digitalisera.

  Genom den framväxande e-sporten har spelhobbyförbundet Sverok under det senaste årtiondet kommit att bli det ungdomsförbund som samlar flest medlemmar i nätbaserade föreningar – föreningar vars verksamhet helt eller till största delen äger rum på nätet.

  Bra demokratiskolning sker genom att ungdomar själva får uppleva och utöva demokrati och därigenom utvecklar en positiv relation till den. Unga människor möter idag demokratin främst i skolan och senare genom allmänna val. Båda dessa är abstrakta situationer där det är svårt att se effekten av ett aktivt deltagande. Det är viktigt för respekten och tron på demokratin att ungdomar får uppleva praktisk demokrati, där deras deltagande och engagemang ger konkreta resultat, där de får prova på att inneha förtroendeuppdrag och får se hur mekanismerna fungerar i verkligheten. Sedan sitt grundande för mer än 20 år sedan har Sverok stått ut i mängden när det gäller medlemsinflytande och praktisk demokrati, det ska vara så enkelt som möjligt att starta och driva en förening, ungdomar ska klara det själva utan vuxnas inblandning.

  Detta förhållningssätt ställdes på nya prov i den snabba utvecklingen av nätbaserade föreningar i början av 2000-talet. Föreningar vars medlemstal kan växa mycket snabbt och detta utan att medlemmarna träffas fysiskt kräver verktyg för att hantera ett demokratiskt samtal på nätet, rutiner för bibehållen öppenhet och insyn, möjlighet att hålla årsmöten på distans och mycket annat. Den formella demokratin, årsmöten, stadgar etc. kan i en nätbaserad förening skötas på samma sätt som i en traditionell förening men då blir demokratin ofta lidande då kanske bara en handfull av föreningarnas tusentals anslutna ungdomar kan närvara fysiskt. Lösningarna hittills har bland annat varit att hålla årsmöten i forum eller chattprogram.

  Även inom Sverok fanns det tveksamheter inför den snabba utvecklingen och allt nytt som kom med den. Något de aktiva i Sverok snart insåg i arbetet var att de nätbaserade föreningarna inte bara skiljer sig i fråga om verksamhet och organisering utan också i att man samlar helt nya grupper av medlemmar. Från att tidigare ha engagerat medlemmar som i hög grad haft med sig traditionell föreningsvana i bagaget så uppstod nu situationer kring medlemmar som helt saknade referenser till föreningsdemokrati och som använde sig av helt andra begrepp. Vi stod inför utmaningen att ta tillvara på möjligheten att introducera föreningsformen i denna grupp.

  Under 2007 initierade Sverok projektet Nätkraft som började med att samla de nya nätföreningarna för utbildning och erfarenhetsutbyte samt tog fram en särskild guidebok till deras styrelser. Nätkraft formulerade också nya interna rutiner för att Sverok på förbundsnivå bättre skulle kunna granska hur väl föreningarnas interndemokrati fungerar och nya stödformer för att komma tillrätta med eventuella upptäckta brister. Inför den sista fasen i projektet har Allmänna Arvsfonden nyligen beslutat att finansiera utvecklingen och spridningen av programvara för att hålla årsmöten och andra möten online. De årsmöten som idag hålls över webben använder sig av verktyg som inte är tillräckligt enkla, demokratiska, inspirerande eller självförklarande.

  De nya nätbaserade föreningarna har samma behov av den traditionella föreningsformen men behöver nya moderna verktyg för att kunna använda sig av den.

  David Gustavsson, förbundsordförande
  Sverok

  Permalänk | Kommentera (3)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 21 Dec 2009

  Nu tar vi lite ledigt

  Nu tar vi lite ledigt under jul- och nyårshelgerna. Vi är tillbaka i mitten av januari. Vi vill tacka för ett bra första halvår med bloggen och för alla kommentarer och framförallt inlägg. Har ni något på lager som ni vill få framfört via bloggen så skriv ett inlägg och skicka det till info@sektor3.se

  Ha det gott – På återseende!

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 21 Dec 2009

  Mer än en lek med ord

  Marcus Svensson, Smålandsposten har skrivit en ledare utifrån de Rödgrönas motion för deras politik gentemot folkrörelserna. Texten är tidigare publiceras på SmP.se:

  En språklig strid har brutit ut. Förre kulturministern Leif Pagrotsky (s) irriterar sig på att regeringen använder begreppet civilsamhälle istället för folkrörelser. Ordet civil är enligt Pagrotsky en i Sverige hävdvunnen motsats till militär. Vi ska inte importera anglicismer, anser han.

  Upplysningsvis kommer ordet civil från latinets civi’lis, vilket i sin tur kommer av ci’vis – det vill säga medborgare. Civilsamhället skulle därför också kunna benämnas medborgarsamhället. Nu är dock civilsamhället ett vedertaget begrepp. Den professor som förde in begreppet det civila samhället i svensk kontext var Hans L Zetterberg, som använde följande definition: ”Familjeliv, umgängesliv, föreningsliv, gudstjänstliv och fritt kulturliv. Det civila samhället har en broderskapsmoral som inte finns i marknadens sfär och en frivillighet som inte finns i statsmaktens sfär.”

  Håkan Arvidsson, Lennart Berntson, och Lars Dencik är forskare som använt sig av en liknande definition. Andra inkluderar också marknaden i det civila samhället.

  Inom regeringens ram ryms ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund, men även nätverk, tillfälliga sammanslutningar och andra aktörer. Det civila samhället sägs vara skild från marknaden och det enskilda hushållet.

  Om den definitionen är något snäv, då familjen utelämnas, så är begreppet folkrörelser betydligt snävare. Möjligen har det något att göra med socialdemokraternas traditionella misstro till frivilliginsatser. I takt med expansionen av det kommunala och statliga kompetensområdet har civilsamhället avlövats på uppgifter.

  Det ligger således något mer i ordstriden. En ideologisk skillnad i synen på hur samhället ska organiseras. Det var ingen slump att den borgerliga regeringen i början av 1990-talet tillsatte en civilminister, för att öppna dörren för medborgarinsatser i den offentliga verksamheten.

  Nu går man vidare med att försöka skapa bättre förutsättningar för den civila sektorn och dess arbete. Till exempel skapas ett partsgemensamt forum för dialog och samråd mellan regeringen och det civila samhällets organisationer. Ett av målen är framväxten av en mångfald av utförare av samhällstjänster. Anslag ges också till forskning och statistik inom området.

  Men ska verkligen välfärden göras beroende av ideella krafter? Frågan dyker upp emellanåt. Men låt oss komma ihåg att initiativen ofta kommer underifrån. Framväxten av kvinnojourer kan nämnas, liksom patient- och anhörigföreningar. Välfärden har alltid varit beroende av frivilliga insatser och skulle rasa samman om de försvann. Inom omsorgen står anhöriga för mer än två tredjedelar av vårdinsatserna. Därför är det mer relevant att tala om de offentliga insatserna som ett komplement, istället för tvärtom.

  Marcus Svensson
  Smålandsposten

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 11 Dec 2009

  Mobilisera det civila samhället för unga utan jobb!

  Håkan Arenius, Dagen har skrivit ett inlägg om det civila samhällets roll när det handlar om att få unga i arbete:

  Vad händer med en ung människa som inte tar sig in på arbetsmarknaden? Frågan är mer än akademisk – var tredje ung människa kan komma att vara arbetslös nästa år. Men en hel del svar har ändå forskats fram genom åren. Därför har vi empiriska bevis för det kanske självklara:

  Den som är utan jobb blir lätt osäker, introvert och passiv. Risken för psykosomatiska besvär, sömnproblem och depression ökar. Arbetslöshet är också maktlöshet: man kan inte köpa det kompisar köper, man kan inte flytta hem-ifrån och man vågar inte bilda familj. Allt detta tär naturligtvis på de nära relationer som är en människas och ett samhälles själva grundkitt. När detta eroderar står det oss alla dyrt.

  Som det är nu försätts ungdomar i en sorts karantän, vars stängsel till dels skapas av de regelverk som kommit till för att ge trygghet åt dem som redan har ett jobb. Fackförbunden har generellt varit mer koncentrerade på att hålla sina nuvarande medlemmar på gott humör, än de har ägnat tid och kraft åt dem som är deras framtid. Det ligger i alla parters intresse att skapa ett flexiblare regelverk i arbetslivets introduktionsskede, utan att i onödan montera ned den trygghet man tidigare vunnit.

  Men engagemanget och uppfinningsrikedomen måste öka på alla fronter för att unga människor ska få ansvarsfulla roller och bli räknade med. Här skulle inte minst det i Alliansens Sverige mångbesjungna ”civila samhället” kunna ha en betydande roll.

  Arbete ger gemenskap och social status, en sund självbild och struktur åt tiden. Kort sagt: en mening åt tillvaron. Men mycket av detta kan skapas också i andra sammanhang, och föreningar, idrottsklubbar, kyrkor och liknande har stor kompetens på det området. Varför inte utnyttja det?

  Om vi har en skolmorfar kan vi väl ha en föreningsmentor, eller vad det nu skulle kunna kallas? Varför inte be äldre arbetslösa eller pensionärer med lång erfarenhet från olika jobb att bidra med sin livserfarenhet, sina nätverk och sina kunskaper. Människor som öppnar fönster mot studier och arbetsliv och hjälper unga människor att få en fot innanför annars stängda dörrar. Och som också underlättar för dem som vill skapa eller utveckla olika verksamheter.

  Ett tomt CV är ingen merit. Men ett CV kan också innehålla referenser till projekt man genomfört eller uppgifter man gjort i den civila sektorns mångfacetterade verksamheter. Arbetsförmedlingen ger allt för sällan ungdomar jobb. Det är kontakter som gäller, och den civila sektorn vimlar av kontakter. ”Föreningsmentorn” kan dessutom bli en utmärkt referensperson för en möjlig arbetsgivare när det blir dags.

  Slutligen: I det här perspektivet är det ett stort misstag att skrota värnplikten. Den borde ersättas med en ”samhällsplikt” där unga människor kan lära sig hur arbetslivet fungerar, får erfarenhet av miljöer de annars inte skulle ha mött och skapar vänskapsband över alla sorters klyftor. En sådan ordning skulle kunna bli ett verksamt och kreativt verktyg vad gäller många frågor av den här karaktären.

  Håkan Arenius
  Ledar- och kulturskribent, tidningen Dagen

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 16 Nov 2009

  Svar ang ”Att ge eller att beskattas”

  Lars Trägårdh och Johan Vamstad, författare till boken ”Att ge eller att beskattas” svarar på Erik Zachrisons recension av boken i ett tidigare inlägg:

  Vi tackar Erik Zachrison för hans blogginlägg kring vår bok, Att ge eller att beskattas. Vi uppskattar hans omdöme att det är en bok som förtjänar uppmärksamhet och delar även hans syn att såväl boken som frågan om avdragsrätt i allmänhet hamnat i lite av en mediaskugga efter det välbesökta seminariet i Almedalen. Förutom en mycket positiv krönika i Svenska Dagbladet, samt en del ledarartiklar och bloggar, har det varit sparsamt med kommentarer från föreningsfolk, politiker och journalister. Denna tystnad kan i viss mån ha berott på att många intressenter varit upptagna av att läsa dels vår bok, dels den utredning om gåvoskattens framtid (SOU 2009:59) som presenterades några veckor innan Almedalsveckan. Remisstiden har nu gått ut och dessutom har Sektor3 presenterat en ny opinionsundersökning om vad medborgarna tycker om avdragsrätt och hur en sådan skulle påverka deras eget givande. I dagarna har också flera debattartiklar och ledare publicerats, och av detta skäl ser även vi det som angeläget att lyfta pennan igen.

  Innan vi tar upp de för oss mest centrala frågorna, låt oss först notera ett par felaktigheter och missförstånd som krupit in sig i Zachrisons inlägg. Det var explicit vår uppgift att skapa ett neutralt underlag med betoning på ett historiskt och komparativt perspektiv. Vi tog alltså ingen position för eller mot avdragsrättens införande, vilket Zachrisson tror. Kanske var det så att eftersom vi inte skrev en ensidigt positiv skrift så tolkade han den som om vi vore ”motståndare” till avdragsrättens införande, på samma sätt som andra bedömare med en annan utgångspunkt tolkat skriften som ett inlägg för samma avdragsrätt. Han skriver dessutom att vi inte skapar ett konstruktivt förslag till hur avdragsrätten skall passas in i den svenska skattelagstiftningen. Detta är helt riktigt, men det var aldrig vår ambition, tvärtom var vårt mål att lyfta blicken högre och ställa frågan om vilka fundamentala principer om demokrati och välfärd som står på spel, oavsett var man själv står ideologiskt och normativt i frågan. Av denna anledning anser vi också att skriften inte, som Zachrison skriver, ”blivit föråldrad redan då den kommit från trycket”. Just eftersom de mer grundläggande principerna står i fokus så har boken goda utsikter att stå sig väl i tiden trots, eller snarare tack vare, att den inte pläderar för ett konkret förslag på avdragsrätt, vilket den statliga utredningen gör.

  Zachrison menar att vi skjuter över målet genom att föra denna diskussion, han tycker att man bör hålla sig på ungefär den skatterättsliga nivå som utredningen gör, där just resonemang kring fundamentala politiska frågor skjuts till sidan till förmån för skattetekniska resonemang och frågor om hur reformen ska finansieras. Men redan här köper Zachrison skatteverkets syn att de pengar som ”går förlorade” om ett skatteavdrag införs på något sätt är deras kulor och alltså måste kompenseras, ”krona för krona”, genom nya färska skatter, avgifter och pålagor. Men ur ett medborgarperspektiv ser saken annorlunda ut: även enligt utredarens försiktiga prognoser skulle en reform innebära ett tillskott i givande till den ideella sektorn som med god marginal överstiger vad skatteverket ”förlorar”. Man kanske måste påminna om att skattepengarna inte tillhör staten utan medborgarna, som på detta sätt finansierar gemensamma åtaganden, och att den egentliga frågan är om vi som medborgare ska kunna bestämma direkt över hur åtminstone en liten del av våra egna pengar investeras vad det gäller kollektiva nyttigheter som välfärd, idrott, kultur, forskning, med mera. Det är just denna förståelse som ligger till grund för titeln på skriften, ”Att ge eller att beskattas”, förståelsen om att det handlar om två ideologiskt valda vägar att nå samma mål.

  Detta sagt har vi en viss förståelse för den iver med vilken FRII och andra, efter så många år av misslyckade försök, nu stödjer det förslag som faktiskt ligger för handen. Logiken går ut på att nu kämpa för att få i hamn denna reform trots att man inte till fullo är tillfredställd med alla detaljer för att sedan förbättra den senare. Vis av erfarenhet från 1970-talets och 1990-talets försök att skapa en avdragsrätt vet Zachrison att tvekan och tvivel från civilsamhället är förödande om man vill gå i hamn med en genomförd reform. Problemet med denna taktik är att risken är stor att man låser in sig i en struktur, med villkor och avgränsningar som utgår ifrån mer eller mindre medvetet uttalade normativa antaganden. Av detta skäl är det av avgörande betydelse att principerna redan från början är väl genomtänkta. Låt oss avsluta detta inlägg med att sätta fingret på ett par aspekter där en hel del står på spel.

  1: Målen: handlar det om att skapa nya resurser för vissa organisationer, specifikt insamlarorganisation som håller på med välgörenhet samt universitet och högskolor som bedriver forskning, eller handlar det om att skapa incitamentsstrukturer för civilsamhället i stort, inklusive föreningar som hänger sig åt idrott, kultur och politik? Ligger fokus på den demokratiska röstfunktionen, eller på välfärdservice? Och i vilken mån är syftet att uppmuntra mångfald och pluralism? Utredningen har valt en exklusiv fokusering på välgörenhet och forskning, vilket går rakt i mot en svensk tradition där demokratiska folkrörelser varit tongivande. Inte heller inkluderas moderna identitetsbaserade föreningar och samfund, vilken är uppseendeväckande med tanke på att just en ökad etnisk, kulturell och religiös mångfald redan idag kännetecknar Sverige.

  2: Vilka ska gynnas – och varför? Vilka villkor ska gälla för dem som ges rätten att motta gåvor med avdragsrätt? Ska stora välgörenhetsorganisationer och stora universitet prioriteras? Eller ska även små men demokratiskt uppbyggda föreningar som häger sig åt andra verksamheter än välgörenhet och forskning omfattas? Utredningen har föreslagit ingångskostnader och regler som tycks ämnade att ge företräde åt välgörenhetsorganisationer, speciellt de större. Detta kan visa sig ge bränsle åt en av de vanligaste kritikerna mot en avdragsrätt, att allmännyttiga ändamål med svag profil eller få emotionella band till allmänheten får det svårare att finna finansiering.

  3. Vilka ska engageras? Är målet att uppmuntra stora gåvor och mer välbesuttna givare, eller är tanken att stimulera ett bredare, mer folkligt givande? Genom att skapa höga trösklar och krångliga regler ser utredningens förslag ut att privilegiera de större givarna.

  4. Vilka kan effekterna bli? De lärdomar vi kan dra från andra länder är att en reform av det slag som utredningen föreslår kan leda till en utarmning av civilsamhällets röstfunktion till fördel för politiskt mer tystlåtna organisationer som arbetar med service och välgörenhet.

  Frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella verksamheter är alltså både komplex och betydelsefull för samhället i stort. Att belysa och lyfta upp dessa aspekter av frågan för oss inte omedelbart närmare ett konstruktivt förslag och en genomförd reform. Men att sträva efter ett system för avdragsrätt, vilket system som helst, utan att beakta dessa försvårande omständigheter, kan i längden dock visa sig kosta mer än vad det ger.

  

  Lars Trägårdh
  professor i Civilsamhälleforskning samt författare till ”Att ge eller att beskattas”

  

  Johan Vamstad
  Fil Dr samt författare till ”Att ge eller att beskattas”

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 12 Nov 2009

  FRII pläderar för en avdragsrätt

  Debatten om avdragsrätter fortsätter. Erik Zachrison, FRII skriver här om sin organisations syn på frågan. Tidgare har Helene Sigfridsson, Makalösa Föräldrar skrivit ett inlägg där hon visar stor tveksamhet. Vidare har Anna Carlstedt, Forum för Frivilligt Socialt Arbete pekat på att frågan är större än de flesta visar i debatten. Vi välkomnar fler inlägg i frågan såklart! Maila ditt bidrag till info@sektor3.se

  Frågan om avdragsrätt för gåvor har blivit litet av en profilfråga för Frivilligorganisationernas Insamlingsråd – FRII. Organisationen som tillkom i början av 1990-talet har haft frågan på dagordningen under lång tid och bedrivit opinionsbildning för en sådan skattemässig reform.
  FRII är en intresseorganisation med idag 95 medlemsorganisationer.

  Sektor3 har medverkat till att få igång en diskussion om avdragsrätt för gåvor. Det kan därför vara på sin plats att här redovisa FRIIs hållning till den i juni överlämnade statliga utredningen ”Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet” (SOU 2009:59).
  Remisstiden för utredningen har nyligen gått ut.

  FRII välkomnar förslagen i utredningen om skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet. Vi noterar med tillfredsställelse att utredaren utarbetat ett konkret förslag om hur gåvoincitament kan ges. Förslagen kommer, när de genomförts, enligt FRIIs uppfattning leda till betydande samhällsvinster både inom den ideella sektorn och för det svenska samhället i stort. Sverige ansluter sig med denna reform till de övriga 26 EU-länderna och inför ett modernt synsätt för att gynna den enskildes stöd till välgörande verksamhet och forskning.

  Inom FRII är vi inte helt nöjda med alla enskildheter i förslaget. De viktigaste förändringarna som vi vill se är följande:

  1. Vidga ändamålen
  FRII föreslår att skattereduktion ska medges även för gåvor till allmännyttig verksamhet såsom social hjälpverksamhet, vård och uppfostran av barn, undervisning, utbildning, humanitärt arbete, miljövård, fredsarbete samt idrott och kultur och inte bara som utredningen föreslår till vetenskaplig forskning och hjälpverksamhet bland behövande. Vi anser att utredaren valt ett alltför smalt skattegynnat ändamål.

  2. Finansiera med höjd tobaksskatt
  Vi anser att den föreslagna finansieringen av reformen med ändringar av reseavdragen är omotiverad och slår fel. I stället föreslår vi att den positiva effekten av ett ökat givande bekostas med en höjning av tobaksskatten.

  3. Tidigarelägg ikraftträdandet
  FRII vill se en reform före riksdagsvalet 2010.

  FRII välkomnar att regeringspartierna har fullföljt sitt vallöfte att pröva frågan om skatteavdrag för forskning och ideell verksamhet. Det är mycket positivt att det nu har kommit ett förslag som kan läggas till grund för lagstiftning.
  Förslaget innebär också ett stort steg framåt i Sveriges historiska utveckling på det ideella området. Sverige kvarstår inte längre som det enda landet inom EU som saknar sådana incitament.

  Det har förts debatt om skattesystemet ska kunna användas för annat än rent skatteindrivande ändamål. Vi anser det självklart att samhällssystemet, där skatterna är en avgörande hörnsten, ska kunna användas till att förmå medborgarna att gemensamt bekosta angelägna ändamål även om medlen inte tas direkt ur statskassan.

  Tyvärr har utredaren valt att utesluta hundratusentals givare genom att föreslå en alltför hög tröskel in i systemet. Inte minst på det ideella området är det synnerligen viktigt att t ex månatliga insättningar av mindre gåvor också välkomnas och betraktas som välbehövliga. Det framstår närmast som cyniskt att inte medge skatteavdrag för regelbundna men mindre gåvor och det hämmar den framväxande folkfilantropin i vårt land. FRII har dock förståelse för att det måste finnas en lägsta gräns när administrationen blir mera kostsam än gåvan.

  Vi föreslår att en årlig sammanlagd gåva på minst 1 200 kronor per organisation ska berättiga till skattereduktion. Vi anser tyvärr att beloppsgränserna och utformningen av skattereduktionen har gjorts med ett myndighetsperspektiv för ögonen i stället för att underlätta för gåvogivarna.

  Utredaren har valt att inte alls försöka bedöma de dynamiska effekter i samhället som en reform med gåvoincitament skulle tänkas kunna ge. Det är synd. Dessa effekter (ökat givande, större synlighet för de ideella ändamålen, ökat intresse för ideellt arbete, ett stärkande av demokratin etc) bör vägas in i beslutet om att införa denna reform.

  Utredaren föreslår att enbart penninggåvor ska ge rätt till skattereduktion. FRII föreslår att även gåvor i form av t ex värdepapper ska ge rätt till skattereduktion.

  Mottagaren ska, tycker FRII, lämna kontrolluppgift avseende gåvan. En kontrolluppgift ska lämnas både till Skatteverket och till givaren.

  FRII menar slutligen att ett införande av avdragsrätt för gåvor inte ska få inverka negativt på det statliga stöd, t ex genom statsbidrag, som idag ges till ideella organisationer. Det bör utgöra ett komplement till andra stödformer vilket också angavs i utredningens direktiv.

  Finansdepartementet sammanställer nu de drygt hundra remissvaren. FRII hoppas att frågan därefter kommer in i regeringens ”politiska process”.

  Erik Zachrison
  Generalsekreterare, FRII

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  •