Idédebatt

• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 10 Nov 2009

  Avdragsrätt ger 900000 nya givare

  Eva Nordström, tf chef för Sektor3 skriver på SvD:

  Vi står inför en rad nya utmaningar inom välfärd och demokrati som kräver nytänkande, inte minst vad det gäller den framtida finansieringen av våra gemensamma åtaganden. Frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar har då och då diskuterats i Sverige – än så länge utan att ha resulterat i en lagändring.

  Sverige är det enda landet i Europa helt utan en sådan möjlighet för individer och företag som vill skänka pengar till allmännyttiga ändamål.
  I juni i år överlämnades utredningen Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet (SOU 209:59) med Hases Per Sjöblom som särskild utredare. Någon vecka senare stod Göran Hägglund (KD) i Almedalen och ägnade betydande del av sitt tal för att lyfta upp vikten av ideell sektor och en avdragsrätt, trots att utredaren såg fler nackdelar än fördelar med ett skatteavdrag och avrådde införandet av en avdragsrätt.

  Remisstiden har nu gått ut och när man läser organisationernas remissyttranden så är det ett rungande ja för en avdragsrätt. En imponerande majoritet av organisationerna ställer sig bakom en avdragsrätt. Nästan alla organisationer har dock tydligt kritiserat utredningens förslag att avgränsa en eventuell avdragsrätt till organisationer som bedriver hjälpverksamhet bland behövande.

  Denna skrivning skulle ställa idrotts- och miljörörelsen, frilufts- och kulturverksamheter, organisationer baserade på etnicitet och särintressen utanför en avdragsrätt. Cancerfonden, Scouterna, Rädda Barnen, Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, Stadsmissionerna är några av de organisationer som ställer sig positiva till en avdragsrätt. Det är endast ett fåtal organisationer som, liksom utredaren, avråder från en avdragsrätt. Bland dessa syns bland andra LO, TCO, Saco, PRO och Skattebetalarna.

  Men vad vill då givarna själva? Vi gav uppdraget till Novus Opinion som frågade 1000 personer om hur de såg på avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet. Hela 60 procent av de tillfrågade ställer sig positiva till tanken.

  Det finns faktiskt ett starkt stöd för avdragsrätten oavsett vilken regering man vill se efter valet. 68 procent av alliansens väljare och 54 procent av de rödgrönas stödjer tanken om en avdragsrätt. Intressant nog verkar även medlemmarna inom LO (51%) , TCO (54%) och SACO(66%) gärna se en avdragsrätt – stick i stäv mot vad deras respektive fackförbund skriver i remissyttranden.

  Den kanske mest intressanta är 30 procent av befolkningen (från 16 år och uppåt) skulle börja ge eller öka sitt givande om de kunde dra av delar av gåvan på skatten. 12 procent uppger att de inte ger bidrag i dagsläget men skulle börja göra det om avdragsrätten fanns. Det motsvarar ungefär 900 000 nya givare, personer som genom en generös handling skulle vara med och bidra till olika former av samhällsnyttiga verksamheter. Hela 1,3 miljoner givare skulle dessutom öka sitt givande.

  Sektor 3 har i uppgift att bevaka och debattera förutsättningar för och betydelsen av civila samhällets organisationer. Frågan om hur det svenska föreningslivet ska finansieras; via skattesedeln eller gåvor, är därför en principiellt intressant och en prioriterad fråga för oss att undersöka, problematisera och lyfta fram. Hur påverkas ett samhälle som helt plötsligt får 900 000 fler medborgare som ger pengar till samhällsnyttiga organisationer? Hur ändras organisationernas oberoende om de får allt större bidrag från privatpersoner och företag? Vad händer med mindre intressen som inte attraherar den stora massan givare, tappar de sina statsbidrag? Påverkar en avdragsrätt mångfalden av organisationer? Hittills har diskussionen mest handlat om att en avdragsrätt skulle öka givandet, vilket även vår undersökning visar. Det är få aktörer som satt in frågan i ett större perspektiv.

  Kampen om gåvorna är dock långtifrån avgjord. Organisationerna vill ha en avdragsrätt. Givarna vill ha en avdragsrätt. Vad vill politikerna? Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är notoriska motståndare till en avdragsrätt och Miljöpartiet vacklar, detta trots att deras sympatisörer faktiskt gillar tanken med en avdragsrätt.

  Alliansen har en gång i tiden tagit ställning för en avdragsrätt men efter Göran Hägglunds utspel i somras har det varit tyst. Det är högst oklart hur regeringen kommer att agera i frågan.

  Klart är dock att 900 000 potentiella världsförbättrare står i startgroparna att bidra om de får en liten knuff av sin regering.

  Eva Nordström
  tf chef för Sektor3 – Tankesmedjan för det civila samhället

  Permalänk | Kommentera (4)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 9 Nov 2009

  Boken ”Att ge eller att beskattas”

  Erik Zachrison, generalsekreterare för FRII skriver om Sektor3′s rapport ”Att ge eller att beskattas”:

  För en tid sedan publicerade Sektor3 sin rapport ”Att ge eller att beskattas”. Det har varit förvånansvärt tyst om denna bok som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Boken handlar om den i politiken klassiska frågan huruvida en gåvogivare ska få en skattemässig fördel av sina gåvor. Titeln på boken vill provocera när man ställer givande mot beskattning. Även i det pressmeddelande som åtföljde boken försökte Sektor3s dåvarande chef ruska om läsarna. Hon skrev att organisationerna måste ”kliva ner från sina piedestaler”. Min bedömning är att studien – betald av Sektor3 – inte var tillräckligt provocerande i Alice Kuhnkes ögon. Därför valde hon att spetsa till kommunikationen. Men vem kände sig träffad?

  Studien är mer resonerande akademisk och filosofisk. Den problematiserar frågan om gåvoincitament skattevägen. Mitt intryck är att den vänder sig till politiker. Författarnas motstånd mot avdragsrätten utgår från den svenska socialdemokratins hållning under efterkrigstiden. Jämförelsen mellan de sex länderna i studien rinner tyvärr ut i sanden då författarna pekar på svårigheter att jämföra och de skillnader som finns i kultur och miljö (den nationella kontexten).

  Tyvärr blev boken föråldrad redan då den kom från trycket, eftersom den inte alls kommenterar den färska statliga utredningen om gåvoincitament (SOU 2009:59) som blev offentlig två veckor tidigare.

  Styrkan i boken ligger snarare i den historiska och idépolitiska diskussionen samt i den internationella utblicken. Dessa avsnitt är intressanta och tankeväckande. Däremot är de skatterättsliga avsnitten inte lika imponerande. Det är inte så konstigt med hänsyn till författarnas kompetensområden.

  Författarna för en diskussion om avdragsrättens betydelse som ligger på ett helt annat plan än vad som varit aktuellt i svensk debatt och inom den statliga utredningen. Även om det sker i en diskuterande ton antyder författarna (sid 229 och 238) möjligheten att en avdragsrätt skulle kunna ha potential att leda till ett systemskifte. Det är enligt min mening orealistiskt. Målet med en reform har aldrig varit att den ska leda till något paradigmskifte som innebär att man för över ansvaret för grundläggande samhällsfunktioner till ideella organisationer. Snarare handlar det om att genom skattelättnader ge incitament att öka givandet och därmed skapa förutsättningar för en kompletterande finansiering av ideell och allmännyttig verksamhet. Reformen måste finansieras krona för krona. Om utredningen som finansieringskälla hade hänvisat till att staten kan dra ned på sina utgifter för vård, skola och omsorg för att dessa i större utsträckning kan förväntas skötas inom den ideella sektorn, hade betänkandet omedelbart förpassats till arkivet utan att passera några remissinstanser. Diskussionen i boken är möjligen intressant som en framtidsvision, men skjuter över målet när det gäller den dagsaktuella frågan om avdragsrätt i vårt land.

  Det är en brist i boken att den EG-rättsliga aspekten av frågan inte uppmärksammas. Inte heller kontrollfrågor berörs. Det understryker ytterligare att boken är en idépolitisk pamflett snarare än ett bidrag till diskussionen om hur ett regelsystem för att introducera en avdragsrätt ska utformas inom ramen för det svenska skattsystemet.

  Avsnittet om sponsring är bitvis svagt. Det handlar om Falcons varumärke. Det är badwill för Falcon att förknippas med en utrotad fågel. Därför var det ett starkt intresse för Falcon att bidra till att rädda pilgrimsfalken. Vidare gör författarna märkliga uttalanden om Skatteverkets roll i sponsringsfrågor. Det verkar som att det ligger i Skatteverkets hand att bestämma hur lagstiftningen ska tolkas. Här saknas insikt om samspelet mellan lagstiftare och rättstillämpare. Det är Regeringsrätten som i prejudicerande mål avgör hur lagstiftningen ska tolkas när det gäller sponsring, dvs om det är gåva eller omkostnad. Man kan ha olika uppfattningar om det visa i Regeringsrättens bedömning, men den är gällande rätt och bör följas – även av Skatteverket.

  Sverige behöver nya grepp för att stimulera föreningslivet och ge ökade resurser till angelägna ideella ändamål och projekt. Ett skatteincitament för gåvor är ett sådant grepp. Trots sina vetenskapliga ambitioner bidrar inte denna bok med konkreta förslag till hur en sådan reform ska kunna konstrueras.

  Erik Zachrison
  Generalsekreterare, FRII

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 6 Nov 2009

  Frivilligorganisatör – en ny profession

  Christer Leopold har på sin blogg skrivit ett inlägg som vi ville sprida till fler:

  I Sverige är vi vana vid att ideellt arbete utförs i föreningsform. För oss är det självklart att det är de aktiva medlemmarna som gör det föreningen behöver ha gjort. De är både föreningens ägare och dess främsta resurs. Aktiva medlemmar är ofta självorganiserade, men kan också vara ledda av speciella gruppledare (tränare, mullefröken, patrulledare o.s.v.). Dessa kan vara valda av gruppen eller utsedda av styrelsen och är alltid jämställda med dem de leder.

  Detta är den världsbild vi har i Sverige. För oss är jorden rund när det ser ut så. Men det är inget objektivt egentligen. I USA, England och andra anglosaxiska länder som Australien och Kanada dominerar ett helt annat, för dem självklart sätt att organisera ideella. Där ska de ideellt aktiva helst inte vara medlemmar och ägare av den organisation de verkar i, utan enbart dess arbetskraft. Dessa ideella, som på engelska kallas ”volunteers” (på svenska: frivilliga och på svengelska volontärer), ses som organisationens ”obetalda anställda”.

  De som organiserar ”obetalda anställda” kallas på engelska ”volunteer managers” (på svenska: frivilligorganisatörer eller frivilligsamordnare). Det de gör är varken som att leda medlemmar eller som att organisera anställda. Det är en speciell konst. Frivilligorganisatör är därför en ny profession med sin egen etik, metoder, facklitteratur, kurser och konferenser. För mer om detta se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

  Denna anglosaxiska modell av organiserat frivilligarbete har de senaste decennierna börjat spridas över världen. Den håller så sakta på att införas även i Sverige en utveckling som startade omkring 1990, men förvirringen är stor och ännu är det få som vet hur man gör. De flesta som försöker blandar ihop metoder för att organisera medlemmar med metoder för att organisera frivilliga. Men sådana blandningar fungerar inte.

  Ett land behöver inte välja mellan den svenska och den amerikanska modellen för att organisera ideella. Man kan ha båda samtidigt. Inget hindrar att man organiserar medlemmar på ett vis och frivilliga på ett annat. Det är t.o.m. så att en och samma person kan verka som aktiv medlem i en organisation och som organiserad frivillig i en annan.

  Att modellerna kan samexistera i ett land innebär dock inte att de är utbytbara. De används för att nå olika slags mål och leder till olika slags kultur. Organisationer måste därför välja en av dem och i stort hålla sig till den.

  I Sverige vet vi mycket väl hur man organiserar medlemmar. Det vi nu håller på att lära oss är hur man också organisera frivilliga. Sedan gäller det för oss att hålla dessa två metoder åtskilda.

  I den utveckling som pågår nu kommer Sverige att få en ny grupp av specialister, de som vet hur man effektivt och bra för alla involverade organiserar frivilliga som inte är medlemmar utan ”obetalda anställda”. Dessa frivilligorganisatörer, eller vad den framtida titeln nu kommer att bli, kommer att vara viktiga medarbetare och chefer i framtidens ideella organisationer, kommuner och andra sammanhang där ideella gör en insats.

  

  Christer Leopold
  Organisationskonsult, Voluntarius – Ideella Strategier

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 22 Okt 2009

  Tips för att öka jämställdheten

  Med tanke på de senare inläggen om jämställdhet ville Helene Sigfridsson, generalsekreterare på Makalösa Föräldrar dela med sig om sina bästa tips för att öka jämställdheten i just er organisation:

  Sveriges Makalösa föräldrar är en organisation för ensamföräldrar. Vi arbetar med att samla och stärka ensamföräldrar. Åtta av tio medlemmar är kvinnor, två av tio är är män. Samtliga våra ordföranden är kvinnor. 22 procent av de förtroendevalda är män.

  Vi har inte bara en hög representation av kvinnor på i organisationen och på ledande poster. De som är aktiva hos oss har barn i alla åldrar, men vanligast är att föräldern har ett till två barn i åldrarna tre till nio år. Dessutom är de förtroendevalda också ensamföräldrar. Det är en grupp som har låg delaktighet i samhället och särskilt i föreningslivet och politiken, enligt forskning från Uppsala universitet.

  Det betyder att vi lyckas med något som få andra åstadkommit, nämligen att få kvinnor, småbarnsföräldrar och ensamföräldrar att ta ett förtroendeuppdrag. Hur är det möjligt?

  Utgångspunkten för vår verksamhet är att den ska ha låga trösklar. Trösklarna hindrar människor från att vara engagerade och därför försöker vi undvika dem.

  1. Inga kostnader
     För att bli medlem betalar man en avgift på 150 kr. Därefter försöker vi hålla verksamheten fri från avgifter, om det inte handlar om nöjesaktiviteter. Alla nationella utbildningar är kostnadsfria. Vi står för resa, boende, mat och barnverksamhet.
  2. Barnverksamhet
     Vi samarbetar med bland annat Volontärbyrån och erbjuder barnverksamhet på våra aktiviteter. Man ska alltid kunna ta med sig barnen på våra styrelsemöten, utbildningar, läger, utflykter och diskussionsträffar.
  3. Val av mötestid
     De flesta av våra möten sker på helgen. Den allra vanligaste mötestiden är söndag eftermiddag. För många föräldrar är det svårt att komma hemifrån på vardagskvällar. Då har man fullt upp med matlagning, tvätt och läxor.
  4. Effektiva möten
     Våra riksstyrelsemöten har gått från att pågå i två, tre dagar till att nu vara som mest i sju timmar. Genom väl förberedda handlingar som alla kan läsa på i förväg, och att man är noga med att hålla tiderna blir mötestiden effektiv och man ökar förutsättningarna för deltagande.
  5. Respekt och förståelse
     Vi försöker ha förståelse och respekt för varandra. På andra ställen i föreningslivet hör jag ofta hur man kritiserar när någon missat ett möte, eller måste hoppa av ett åtagande. Hos oss är det okej, vi förstår att det kan hända saker som man inte rår över. Det viktiga är att man meddelar sig så kan någon annan gå in istället.

  Om fler börjar fundera på hur man kan arbeta inkluderande i just sin organisation är jag säker på att vi kan komma på fler trösklar som behöver sänkas. Målet ska självklart vara en jämställd fördelning av makten i ideella organisationer.

  Helene Sigfridsson, generalsekreterare
  Sveriges Makalösa Föräldrar

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 21 Okt 2009

  Varför ska man jobba med jämställdhet i den ideella sektorn?

  Lars-Göran Pettersson, förbundsordförande i LRF skriver om jämställdhet och den ideella sektorn:
  

  För LRFs del så är frågan om varför man ska jobba med jämställdhet som en ideell organisation en enkel fråga att besvara. Vi arbetar med jämställdhet för att utveckla vår organisation och göra den än mer demokratisk, dynamisk och kraftfull. I detta arbete, som i allt annat vi gör, handlar det om att ge mesta möjliga medlemsnytta liksom att förverkliga vår vision om tillväxt, lönsamhet och attraktionskraft för de gröna näringarna.

  Eftersom vi både har kvinnor och män som medlemmar i LRF krävs att vi ser de skilda förutsättningar som vi fortfarande har på en rad områden. Alla medlemmar, oavsett kvinna eller man, ska känna att de har LRF i ryggen när de förverkligar sina drömmar och ger liv åt sina företagsidéer. Alla ska också känna sig välkomna i vår organisation och känna att de kan bidra på lika villkor.

  Detta är också beslutat av den högsta demokratiska nivån i LRF, vår riksförbundsstämma har beslutat att LRF ska vara en jämställd organisation, som ser och tar tillvara såväl kvinnors som mäns intressen och engagemang som medlemmar och företagare

  Så hur går vi tillväga? Vi jobbar med jämställdhetsintegrering, det vill säga att jämställdhet ska finnas med som ett perspektiv i all vår verksamhet. Jämställdhetsintegrering är den metod som används generellt används för att jobba strategiskt med jämställdhet, och rekommenderas bland annat av FN. Det är inte lätt, och vi är inte framme än, men det är ett viktigt arbete som vi jobbar med inom hela organisationen.

  LRF är också Sveriges största företagarorganisation och vi har tagit ett nytt initiativ när det gäller jämställdhet och företagande. Vi har instiftat en Jämställdhetsakademi, som ska jobba för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att starta och driva företag. Jämställdhetsakademin är en tankesmedja som ska ge nya idéer och förslag på åtgärder, och finansiera forskning om jämställdhet och företagande.

  Läs mer om Jämställdhetsakademin på www.jamstalldhetsakademin.se och följ vår blogg på blogg.lrf.se/jamstalldhetsakademin.

  Lars-Göran Pettersson
  förbundsordförande i LRF

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 20 Okt 2009

  Civila samhällets aktörer är som hundvalpar

  Mattias Flising har i sin masteruppsats (Sociologi med samhällsanalytisk inriktning, vid Göteborgs Universitet) skrivit om ”I gränslandet mellan civilsamhälle och näringsliv – Management och chefskap i ideell sektor”. Här ger han oss ett bidrag i diskussionen om det civila samhället som en politisk aktör:

  Det civila samhället är ett ganska nytt forskningsfält. Mycket har gjorts i form av statistiska analyser över medlemsantal, påverkan, samhällelig effekt med mera. Men som ämne inom organisationsteori är det långt ifrån färdigforskat. Ideella organisationer använder marknadsekonomiska termer och företagsmodeller för att förklara och förstå sin verksamhet. Man pratar om lönsamhet, om effektivitet, om målstyrning och om marknadsandelar och marknadsföring. Detta kanske främst för att ett bra alternativ inte finns idag. Det finns många böcker som beskriver att ett företagstänkande inte är rätt, men få som berättar vad som fungerar bättre.

  Ibland kan jag uppleva att det civila samhällets aktörer är lite som hundvalpar som vill ha uppmärksamhet, omtanke och få känna att de får uppskattning för det de gör utan tanke på vilka konsekvenser det får. Välfärdsstaten är i förändring, det finns utan tvekan önskningar från olika håll om att omorganisera välfärden så att andra aktörer än staten utför verksamheterna. Detta kan t.ex. ske genom så kallad new public management där alla, inklusive statliga aktörer arbetar på entreprenadkontrakt för att lättare kunna definiera uppgifter och utvärdera dess effektivitet.

  Här talas det mycket om non-profitorganisationerna som möjliga förändringskatalysatorer. Där det istället för stora multinationella företag, är små föreningar med ideell och ideologisk grund utför verksamheterna. Men de finns, som bland annat Trägårdh och Leopold visar, i en annan organisatorisk kontext. Modellen New Public Management är först och främst brittisk, där ser organisationerna annorlunda ut. Det är inte föreningar i meningen folkrörelser, utan föreningar i meningen privata stiftelser som är aktörerna. För dessa gäller både i Sverige och i England mycket snävare regler, t.ex. får man inte ändra syftesformuleringen i en stiftelse. Dessa är självägande och toppstyrda till sin natur vilket gör att det finns stora skillnader mellan organisationstyperna.

  De ideella organisationerna känner sig ibland åsidosatta, de kan känna att de inte får den uppmärksamhet eller det inflytande de förtjänar. När politiker räcker ut handen och vill samarbeta kan detta leda till att organisationerna blir för ivriga och funderar mer på hur trevligt det vore med mer pengar och mindre på vad konsekvenserna av samarbetet blir både för egen del och för sektorn och samhället i stort. Det finns en risk att staten genom sitt agerande ser mer till lobbyorganisationernas intressen än till grupperna som lobbyorganisationerna representerar. Det finns också en tendens att ideella organisationer skyndar in vid nedskärningar och försämringar av sociala skyddsnät för att täcka upp det staten brister i att utföra. På så sätt möjliggörs fler försämringar.

  Det finns två möjliga alternativ i varför organisationer gör detta. Det ena är att de ser till behoven snarare än till de samhälleliga konsekvenserna, vilket naturligtvis är rätt men inte optimalt ur ett större perspektiv, här måste organisationerna komplettera varandra bättre, någon måste lösa det akuta problem och någon måste politiskt kräva att problemet åtgärdas. Det andra är att organisationerna leds av personer som politiskt sympatiserar med idéerna om att andra aktörer än staten skall utföra verksamheterna. Vilket i en demokrati är helt ok, men där man kan ställa sig frågan om detta är något man är öppen med inför interna val och mot allmänheten.

  Det civila samhället måste vara politiskt, måste ifrågasätta den rådande ordningen, visa på alternativ och ställa frågor. Men vi måste också vara tydliga med vad det är vi ifrågasätter och vad vi vill se istället. Ideella organisationer skall vara viktiga självständiga aktörer i samhällsförändringar, inte brickor i politiska spel där besluten tas i slutna rum. Vi måste sätta agendan själva, inte med företagsmetoder, inte med hundvalpsbeteende utan med kraft i en lång tradition av folkrörelser och medborgerligt engagemang som bygger samhället.

  

  Mattias Flising

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 19 Okt 2009

  Replik: Inte bara samhällskritik

  Göran Pettersson, generalsekreterare för Forum för frivilligt socialt arbete fortsätter debatten och skriver här ett inlägg på Thobjörn Larssons inlägg: Verksamhet utan koppling till en organisations värdebas, vad har den för berättigande?

  Bra Thorbjörn! Debatten behövs!

  Forums hållning har under de år som överenskommelsearbetet pågått, varit att det är kombinationen av konkret verksamhet och opinionsbildning som gör oss idéburna organisationer unika. Det vi också säger är att idén/värdebasen som ligger till grund för att en organisation en gång bildats, också är grunden för den konkreta verksamhet som utförs. Och det är också det som står i notisen i vårt nyhetsbrev. Verksamhet som inte har en koppling till en organisations värdebas, vad har den för berättigande?

  Du frågar var organisationerna är i debatten. Den frågan är viktig. Men den som tittar efter kan faktiskt se att organisationer i civilsamhället står bakom oerhört många debatter i många olika frågor. Detta kunde förstås vara mer, men bilden att organisationerna de facto har gått från röst till service är inte sann. Vilken forskning visar det? Mer service – visst – men vi har inte tystnat.

  Avslutningsvis om välfärdsstaten. Om det är något som svenska folket är eniga om så är det att vi inte skall lämna den solidariska finansieringen av välfärden. Kan fler aktörer ha driftsansvar inom välfärden? Ja, där har den politiska tyngdpunken förskjutits. Vad som de facto sker i gränslandet för det offentliga ansvaret för välfärden, hur man vill använda frivilliga, hur man vill göra med avgiftsbelagda tjänster, där behövs öppen debatt där civilsamhället är en tydlig aktör.

  Jag håller med dig om behovet av frimodighet i civilsamhället! Och kanske att vi också skulle titta litet mer på vår historia för att hitta framåt, för historien innehåller mycket frimodighet, mycket mer än välgörenhet!

  Göran Pettersson
  Generalsekreterare för Forum för frivilligt socialt arbete

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 15 Okt 2009

  Socialt inriktade organisationer domineras av kvinnor – dock med män i ledningen

  Göran Pettersson, generalsekreterare på Forum för frivilligt socialt arbetar har skrivit en replik på Hur är det med jämställdheten i den ideella sektorn?

  Gudrun Schyman ställer en viktig fråga om vilka uttryck den rådande könsmaktsordningen tar sig i den ideella sektorn. Frågan är svårare än man skulle kunna tro, eftersom jämställdhetsfrågor berör så många olika saker, och eftersom det statistiska underlaget för situationen inom just ideella organisationer är litet bristfälligt.

  2006/2007 drev Forum för frivilligt socialt arbete ett projekt inriktat på ledarskap och jämställdhet. Vi arbetade samtidigt med ett nätverk av personalansvariga för att lyfta frågan den vägen. Slutligen genomförde vi ett mentorprogram där kvinnor med potential att bli ledare fick en personlig mentor i den högsta ledningen hos någon av de andra organisationerna.

  Vi genomförde också en kartläggning av situationen i organisationerna. Där låg fokus på frågor om representativitet, och då hos ledarskapet bland tjänstemän och förtroendevalda. Vi jämförde ledarskapet i organisationerna med huvudkontorens anställda. Fokus låg alltså på frågor om makt och vilka möjligheter som ges kvinnor respektive män.

  Det som blev tydligt av vår genomlysning var att ideella organisationer – naturligtvis – är en spegling av samhället i övrigt, och i hög grad tampas med samma svårigheter. De högsta ledarskapspositionerna innehades i alltför hög grad av män. Samtidigt var det tydligt att de socialt inriktade organisationerna visade större medvetenhet och hade bättre siffror än många andra sektorer i samhället. När vi jämförde med statliga centrala lekmannastyrelser låg våra organisationer klart bättre till. Men ändå inte tillräckligt bra.

  De socialt inriktade organisationerna dominerades i hög grad av kvinnor, samtidigt som den högsta ledningen i framför allt de större organisationerna dominerades av män. Detta gällde framför allt på tjänstemannanivå, där 69 % var män; men även på ordförandesidan fanns en övervikt för männen, där 58 % var män. Samtidigt var det tydligt att frågan var aktuell eftersom många av organisationerna också hade en tydlig överrepresentation av kvinnor i styrelserna.

  Att intresset för frågorna finns blev också tydligt genom att nästan alla tillfrågade organisationer valde att delta i projektet och att många av de högsta tjänstmännen avsatte mycket tid på att vara mentorer för blivande kvinnliga ledare.

  Under projektet tog vi fram två handböcker som fått ett mycket positivt mottagande. Den ena handlade om hur organisationer kan arbeta med jämställdhet och vilka krav som ställs på oss. Den andra beskrev hur mentorprogram kan vara ett konkret sätt att arbeta med frågan. Båda handböckerna finns att beställa hos Forum.

  Tyvärr har vi inte haft ekonomiska möjligheter att fortsätta vårt genomlysningsarbete på samma nivå efter projektets slut. Vi kan dock konstatera att flera organisationer har valt att börja använda delat ledarskap. I flera organisationer kombinerar man en kvinnlig ordförande med en manlig högste tjänsteman, och tvärtom. Vår förhoppning är att detta betyder att det sker positiv utveckling, men vi är naturligtvis inte säkra på det. Frågan behöver genomlysas igen, och hållas ständigt aktuell inom de ideella organisationerna.

  

  Göran Pettersson
  Generalsekreterare för Forum för frivilligt socialt arbete

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 12 Okt 2009

  Inte bara samhällskritik

  Thorbjörn Larsson, VD för Vårdalstiftelsen fortsätter sitt svar på ett tidigare inlägg:

  Eftersom jag lovade att återkomma om den ideella sektorns behov av offensiv hållning och expansion utifrån den text som Christer Leopold skrev vill jag här fortsätta med några rader.

  Det som gav energi att börja skriva i förstone var det senaste nyhetsbrevet från Forum för frivilligt socialt arbete där en kort notis berättar om remissvaret på proposition för den ideella sektorn. Det konstateras att den ideella sektorns huvudfokus bör vara samhällskritik och opinionsbildning och att verksamheten mer är ett resultat av de två första.

  Jag håller helt med skribenten om att dessa två saker är viktiga men jag håller absolut inte med om att utförarrollen är ett resultat av de första två motiven. Utförarrollen är enligt min mening alldeles självständig och likvärdig. Jag tror nämligen att ett av skälen till den ideella sektorns svaga utveckling är utelämnandet av detta tredje element. Sambandet mellan tanke och handling måste alltid finnas och det är dessutom så att det är genom handla som både vi själva och andra förstår vad vi menar. Vad jag efterlyser är en mycket mer agerande ideell sektor

  Under andra halvan av 1800-talet genomgår Sverige en stor förändring, hela samhället omdanas och skapar grogrund och förutsättningar för det vi idag ofta kallar den ideella sektorn. De stora folkrörelserna uppstår, jag tänker på arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, diakoniinstitutioner, stadsmissioner m fl. Visserligen fanns det hos många av dem både samhällskritik och opinionsbildning men framför allt hade de förmågan att omsätta tanke i handling. Behovet att ta sig an samhällsproblem och göra det på ett nytt sätt var stort och genomslagskraften blev därefter. När Läkare utan gränser idag agerar så gör de det utifrån tanken att det måste finnas två ben av organisationen. Ett som agerar och ett som berättar.

  Jag tror att det fanns både en indignation och frimodighet under det senare 1800-talets organisationer som var välgörande. Lite mer av denna frimodighet skulle nog inte skada eller hur kan det komma sig att det nästan är uteslutande riskkapitalisterna som ger sig in i svensk äldreomsorg idag.

  Var finns diakoniinstitutionerna, Röda korset, Svenska kyrkan eller varför inte pensionärsorganisationerna själva? Är det kanske t o m så att för att utöva samhällskritik och opinionsbildning så är det nödvändigt att själv vara i praktiken. En djärv jämförelse kanske men den som sitter på läktaren och aldrig själv spelar har ganska svårt att på allvar kommentera fotbollsspelarnas insats.

  Jag tror att avsaknaden på handlingsfrimodighet kan ha många orsaker och varje organisation måste givetvis göra sina egna överväganden. Men innan det är för sent kanske det är värt att fundera över hur framtidens sociala omsorg, sjukvård också för den delen, kan tänkas se ut. Den som för ett ögonblick tror att välfärdsstaten kommer att återuppstå blir gruvligt besviken. Alla siffror pekar åt ett annat håll. Behovet av nya lösningar är skriande.

  I det gamla paradigmet skulle staten lösa alla sociala problem via skattsedeln, så kommer framtiden inte att se ut. Näringslivet har insett detta för länge sedan, även somliga politiker även om ingen än så länge vill tala om det. Om det skall vara så att civilsamhället skall och vill vara en aktiv del av framtiden så krävs det både mod, insikt och förmåga att kommunicera det nya på ett trovärdigt sätt. Och framför allt krävs det handlingskraft, man skulle kunna kalla det ledarskap.

  

  Thorbjörn Larsson
  VD, Vårdalstiftelsen

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 7 Okt 2009

  Hur är det med jämställdheten i den ideella sektorn?

  Gudrun Schyman är talesperson för Feministiskt Initiativ som skriver här om jämställdhet och den ideella sektorn:
  
  I en del samhällsdebatter kan man ju t.o.m. få höra att den går för långt! Jag har alltid förvånats över det påståendet och ställt frågan: – Hur kan vi ha gått för långt när vi inte ens är framme?

  Jämställdhet är ett samhälleligt politiskt mål som uttyds; vi ska ha lika mycket MAKT (rättigheter, möjligheter, skyldigheter) att forma våra liv, oavsett om vi är män eller kvinnor. I vilken utsträckning vi har närmat oss det målet framgår av forskning och fakta. Det finns mängder av statistik och tabeller. SCB:s ”Lathund för jämställdhet” är en bra och fick-vänlig kunskapsbank. Tittar vi där så ser vi att Sverige inte är ett jämställdt land. Ett tydligt bevis är att löneskillnaderna i princip är lika stora som för 30 år sedan.

  Bristen på jämställdhet, dvs att män har mer makt och inflytande på kvinnors bekostnad, är en maktrelation som finns på alla nivåer i vårt samhälle, inkl i våra egan privata relationer. När det gäller den ideella sektorn ställning blir därför den korrekta frågan: – Vilka uttryck tar sig den rådande könsmaktsordningen här då? Det finns inga ”befriade områden” (när skulle det ha skett, utan att någon märkte det!?) så det är bara att se sig nyfiket omkring och identifiera uttrycken för den bristande jämställdheten. Nästa steg är att diskutera OM man vill göra något åt det, vilket naturligtvis alla borde vilja eftersom alla, i alla fall i retoriken, säger sig vilja ha jämställdhet, och sedan VAD man ska göra åt det.

  Det vi vet med säkerhet är att vi aldrig når målet jämställdhet om vi inte inser att det handlar om kunskaper och att de måste användas systematiskt långsiktigt och i organiserad form, överallt.

  
  Gudrun Schyman
  Talesperson Feministiskt Initiativ

  Permalänk | Kommentera (2)

  • Dela ut:
  • 
  •