Vi tackar Erik Zachrison för hans blogginlägg kring vår bok, Att ge eller att beskattas. Vi uppskattar hans omdöme att det är en bok som förtjänar uppmärksamhet och delar även hans syn att såväl boken som frågan om avdragsrätt i allmänhet hamnat i lite av en mediaskugga efter det välbesökta seminariet i Almedalen. Förutom en mycket positiv krönika i Svenska Dagbladet, samt en del ledarartiklar och bloggar, har det varit sparsamt med kommentarer från föreningsfolk, politiker och journalister. Denna tystnad kan i viss mån ha berott på att många intressenter varit upptagna av att läsa dels vår bok, dels den utredning om gåvoskattens framtid (SOU 2009:59) som presenterades några veckor innan Almedalsveckan. Remisstiden har nu gått ut och dessutom har Sektor3 presenterat en ny opinionsundersökning om vad medborgarna tycker om avdragsrätt och hur en sådan skulle påverka deras eget givande. I dagarna har också flera debattartiklar och ledare publicerats, och av detta skäl ser även vi det som angeläget att lyfta pennan igen.

Innan vi tar upp de för oss mest centrala frågorna, låt oss först notera ett par felaktigheter och missförstånd som krupit in sig i Zachrisons inlägg. Det var explicit vår uppgift att skapa ett neutralt underlag med betoning på ett historiskt och komparativt perspektiv. Vi tog alltså ingen position för eller mot avdragsrättens införande, vilket Zachrisson tror. Kanske var det så att eftersom vi inte skrev en ensidigt positiv skrift så tolkade han den som om vi vore ”motståndare” till avdragsrättens införande, på samma sätt som andra bedömare med en annan utgångspunkt tolkat skriften som ett inlägg för samma avdragsrätt. Han skriver dessutom att vi inte skapar ett konstruktivt förslag till hur avdragsrätten skall passas in i den svenska skattelagstiftningen. Detta är helt riktigt, men det var aldrig vår ambition, tvärtom var vårt mål att lyfta blicken högre och ställa frågan om vilka fundamentala principer om demokrati och välfärd som står på spel, oavsett var man själv står ideologiskt och normativt i frågan. Av denna anledning anser vi också att skriften inte, som Zachrison skriver, ”blivit föråldrad redan då den kommit från trycket”. Just eftersom de mer grundläggande principerna står i fokus så har boken goda utsikter att stå sig väl i tiden trots, eller snarare tack vare, att den inte pläderar för ett konkret förslag på avdragsrätt, vilket den statliga utredningen gör.

Zachrison menar att vi skjuter över målet genom att föra denna diskussion, han tycker att man bör hålla sig på ungefär den skatterättsliga nivå som utredningen gör, där just resonemang kring fundamentala politiska frågor skjuts till sidan till förmån för skattetekniska resonemang och frågor om hur reformen ska finansieras. Men redan här köper Zachrison skatteverkets syn att de pengar som ”går förlorade” om ett skatteavdrag införs på något sätt är deras kulor och alltså måste kompenseras, ”krona för krona”, genom nya färska skatter, avgifter och pålagor. Men ur ett medborgarperspektiv ser saken annorlunda ut: även enligt utredarens försiktiga prognoser skulle en reform innebära ett tillskott i givande till den ideella sektorn som med god marginal överstiger vad skatteverket ”förlorar”. Man kanske måste påminna om att skattepengarna inte tillhör staten utan medborgarna, som på detta sätt finansierar gemensamma åtaganden, och att den egentliga frågan är om vi som medborgare ska kunna bestämma direkt över hur åtminstone en liten del av våra egna pengar investeras vad det gäller kollektiva nyttigheter som välfärd, idrott, kultur, forskning, med mera. Det är just denna förståelse som ligger till grund för titeln på skriften, ”Att ge eller att beskattas”, förståelsen om att det handlar om två ideologiskt valda vägar att nå samma mål.

Detta sagt har vi en viss förståelse för den iver med vilken FRII och andra, efter så många år av misslyckade försök, nu stödjer det förslag som faktiskt ligger för handen. Logiken går ut på att nu kämpa för att få i hamn denna reform trots att man inte till fullo är tillfredställd med alla detaljer för att sedan förbättra den senare. Vis av erfarenhet från 1970-talets och 1990-talets försök att skapa en avdragsrätt vet Zachrison att tvekan och tvivel från civilsamhället är förödande om man vill gå i hamn med en genomförd reform. Problemet med denna taktik är att risken är stor att man låser in sig i en struktur, med villkor och avgränsningar som utgår ifrån mer eller mindre medvetet uttalade normativa antaganden. Av detta skäl är det av avgörande betydelse att principerna redan från början är väl genomtänkta. Låt oss avsluta detta inlägg med att sätta fingret på ett par aspekter där en hel del står på spel.

1: Målen: handlar det om att skapa nya resurser för vissa organisationer, specifikt insamlarorganisation som håller på med välgörenhet samt universitet och högskolor som bedriver forskning, eller handlar det om att skapa incitamentsstrukturer för civilsamhället i stort, inklusive föreningar som hänger sig åt idrott, kultur och politik? Ligger fokus på den demokratiska röstfunktionen, eller på välfärdservice? Och i vilken mån är syftet att uppmuntra mångfald och pluralism? Utredningen har valt en exklusiv fokusering på välgörenhet och forskning, vilket går rakt i mot en svensk tradition där demokratiska folkrörelser varit tongivande. Inte heller inkluderas moderna identitetsbaserade föreningar och samfund, vilken är uppseendeväckande med tanke på att just en ökad etnisk, kulturell och religiös mångfald redan idag kännetecknar Sverige.

2: Vilka ska gynnas – och varför? Vilka villkor ska gälla för dem som ges rätten att motta gåvor med avdragsrätt? Ska stora välgörenhetsorganisationer och stora universitet prioriteras? Eller ska även små men demokratiskt uppbyggda föreningar som häger sig åt andra verksamheter än välgörenhet och forskning omfattas? Utredningen har föreslagit ingångskostnader och regler som tycks ämnade att ge företräde åt välgörenhetsorganisationer, speciellt de större. Detta kan visa sig ge bränsle åt en av de vanligaste kritikerna mot en avdragsrätt, att allmännyttiga ändamål med svag profil eller få emotionella band till allmänheten får det svårare att finna finansiering.

3. Vilka ska engageras? Är målet att uppmuntra stora gåvor och mer välbesuttna givare, eller är tanken att stimulera ett bredare, mer folkligt givande? Genom att skapa höga trösklar och krångliga regler ser utredningens förslag ut att privilegiera de större givarna.

4. Vilka kan effekterna bli? De lärdomar vi kan dra från andra länder är att en reform av det slag som utredningen föreslår kan leda till en utarmning av civilsamhällets röstfunktion till fördel för politiskt mer tystlåtna organisationer som arbetar med service och välgörenhet.

Frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella verksamheter är alltså både komplex och betydelsefull för samhället i stort. Att belysa och lyfta upp dessa aspekter av frågan för oss inte omedelbart närmare ett konstruktivt förslag och en genomförd reform. Men att sträva efter ett system för avdragsrätt, vilket system som helst, utan att beakta dessa försvårande omständigheter, kan i längden dock visa sig kosta mer än vad det ger.

Lars Trägårdh
professor i Civilsamhälleforskning samt författare till ”Att ge eller att beskattas”

Johan Vamstad
Fil Dr samt författare till ”Att ge eller att beskattas”

Frågan om avdragsrätt för gåvor har blivit litet av en profilfråga för Frivilligorganisationernas Insamlingsråd – FRII. Organisationen som tillkom i början av 1990-talet har haft frågan på dagordningen under lång tid och bedrivit opinionsbildning för en sådan skattemässig reform.
FRII är en intresseorganisation med idag 95 medlemsorganisationer.

Sektor3 har medverkat till att få igång en diskussion om avdragsrätt för gåvor. Det kan därför vara på sin plats att här redovisa FRIIs hållning till den i juni överlämnade statliga utredningen ”Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet” (SOU 2009:59).
Remisstiden för utredningen har nyligen gått ut.

FRII välkomnar förslagen i utredningen om skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet. Vi noterar med tillfredsställelse att utredaren utarbetat ett konkret förslag om hur gåvoincitament kan ges. Förslagen kommer, när de genomförts, enligt FRIIs uppfattning leda till betydande samhällsvinster både inom den ideella sektorn och för det svenska samhället i stort. Sverige ansluter sig med denna reform till de övriga 26 EU-länderna och inför ett modernt synsätt för att gynna den enskildes stöd till välgörande verksamhet och forskning.

Inom FRII är vi inte helt nöjda med alla enskildheter i förslaget. De viktigaste förändringarna som vi vill se är följande:

1. Vidga ändamålen
FRII föreslår att skattereduktion ska medges även för gåvor till allmännyttig verksamhet såsom social hjälpverksamhet, vård och uppfostran av barn, undervisning, utbildning, humanitärt arbete, miljövård, fredsarbete samt idrott och kultur och inte bara som utredningen föreslår till vetenskaplig forskning och hjälpverksamhet bland behövande. Vi anser att utredaren valt ett alltför smalt skattegynnat ändamål.

2. Finansiera med höjd tobaksskatt
Vi anser att den föreslagna finansieringen av reformen med ändringar av reseavdragen är omotiverad och slår fel. I stället föreslår vi att den positiva effekten av ett ökat givande bekostas med en höjning av tobaksskatten.

3. Tidigarelägg ikraftträdandet
FRII vill se en reform före riksdagsvalet 2010.

FRII välkomnar att regeringspartierna har fullföljt sitt vallöfte att pröva frågan om skatteavdrag för forskning och ideell verksamhet. Det är mycket positivt att det nu har kommit ett förslag som kan läggas till grund för lagstiftning.
Förslaget innebär också ett stort steg framåt i Sveriges historiska utveckling på det ideella området. Sverige kvarstår inte längre som det enda landet inom EU som saknar sådana incitament.

Det har förts debatt om skattesystemet ska kunna användas för annat än rent skatteindrivande ändamål. Vi anser det självklart att samhällssystemet, där skatterna är en avgörande hörnsten, ska kunna användas till att förmå medborgarna att gemensamt bekosta angelägna ändamål även om medlen inte tas direkt ur statskassan.

Tyvärr har utredaren valt att utesluta hundratusentals givare genom att föreslå en alltför hög tröskel in i systemet. Inte minst på det ideella området är det synnerligen viktigt att t ex månatliga insättningar av mindre gåvor också välkomnas och betraktas som välbehövliga. Det framstår närmast som cyniskt att inte medge skatteavdrag för regelbundna men mindre gåvor och det hämmar den framväxande folkfilantropin i vårt land. FRII har dock förståelse för att det måste finnas en lägsta gräns när administrationen blir mera kostsam än gåvan.

Vi föreslår att en årlig sammanlagd gåva på minst 1 200 kronor per organisation ska berättiga till skattereduktion. Vi anser tyvärr att beloppsgränserna och utformningen av skattereduktionen har gjorts med ett myndighetsperspektiv för ögonen i stället för att underlätta för gåvogivarna.

Utredaren har valt att inte alls försöka bedöma de dynamiska effekter i samhället som en reform med gåvoincitament skulle tänkas kunna ge. Det är synd. Dessa effekter (ökat givande, större synlighet för de ideella ändamålen, ökat intresse för ideellt arbete, ett stärkande av demokratin etc) bör vägas in i beslutet om att införa denna reform.

Utredaren föreslår att enbart penninggåvor ska ge rätt till skattereduktion. FRII föreslår att även gåvor i form av t ex värdepapper ska ge rätt till skattereduktion.

Mottagaren ska, tycker FRII, lämna kontrolluppgift avseende gåvan. En kontrolluppgift ska lämnas både till Skatteverket och till givaren.

FRII menar slutligen att ett införande av avdragsrätt för gåvor inte ska få inverka negativt på det statliga stöd, t ex genom statsbidrag, som idag ges till ideella organisationer. Det bör utgöra ett komplement till andra stödformer vilket också angavs i utredningens direktiv.

Finansdepartementet sammanställer nu de drygt hundra remissvaren. FRII hoppas att frågan därefter kommer in i regeringens ”politiska process”.

Erik Zachrison
Generalsekreterare, FRII

Vi står inför en rad nya utmaningar inom välfärd och demokrati som kräver nytänkande, inte minst vad det gäller den framtida finansieringen av våra gemensamma åtaganden. Frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar har då och då diskuterats i Sverige – än så länge utan att ha resulterat i en lagändring.

Sverige är det enda landet i Europa helt utan en sådan möjlighet för individer och företag som vill skänka pengar till allmännyttiga ändamål.
I juni i år överlämnades utredningen Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet (SOU 209:59) med Hases Per Sjöblom som särskild utredare. Någon vecka senare stod Göran Hägglund (KD) i Almedalen och ägnade betydande del av sitt tal för att lyfta upp vikten av ideell sektor och en avdragsrätt, trots att utredaren såg fler nackdelar än fördelar med ett skatteavdrag och avrådde införandet av en avdragsrätt.

Remisstiden har nu gått ut och när man läser organisationernas remissyttranden så är det ett rungande ja för en avdragsrätt. En imponerande majoritet av organisationerna ställer sig bakom en avdragsrätt. Nästan alla organisationer har dock tydligt kritiserat utredningens förslag att avgränsa en eventuell avdragsrätt till organisationer som bedriver hjälpverksamhet bland behövande.

Denna skrivning skulle ställa idrotts- och miljörörelsen, frilufts- och kulturverksamheter, organisationer baserade på etnicitet och särintressen utanför en avdragsrätt. Cancerfonden, Scouterna, Rädda Barnen, Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, Stadsmissionerna är några av de organisationer som ställer sig positiva till en avdragsrätt. Det är endast ett fåtal organisationer som, liksom utredaren, avråder från en avdragsrätt. Bland dessa syns bland andra LO, TCO, Saco, PRO och Skattebetalarna.

Men vad vill då givarna själva? Vi gav uppdraget till Novus Opinion som frågade 1000 personer om hur de såg på avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet. Hela 60 procent av de tillfrågade ställer sig positiva till tanken.

Det finns faktiskt ett starkt stöd för avdragsrätten oavsett vilken regering man vill se efter valet. 68 procent av alliansens väljare och 54 procent av de rödgrönas stödjer tanken om en avdragsrätt. Intressant nog verkar även medlemmarna inom LO (51%) , TCO (54%) och SACO(66%) gärna se en avdragsrätt – stick i stäv mot vad deras respektive fackförbund skriver i remissyttranden.

Den kanske mest intressanta är 30 procent av befolkningen (från 16 år och uppåt) skulle börja ge eller öka sitt givande om de kunde dra av delar av gåvan på skatten. 12 procent uppger att de inte ger bidrag i dagsläget men skulle börja göra det om avdragsrätten fanns. Det motsvarar ungefär 900 000 nya givare, personer som genom en generös handling skulle vara med och bidra till olika former av samhällsnyttiga verksamheter. Hela 1,3 miljoner givare skulle dessutom öka sitt givande.

Sektor 3 har i uppgift att bevaka och debattera förutsättningar för och betydelsen av civila samhällets organisationer. Frågan om hur det svenska föreningslivet ska finansieras; via skattesedeln eller gåvor, är därför en principiellt intressant och en prioriterad fråga för oss att undersöka, problematisera och lyfta fram. Hur påverkas ett samhälle som helt plötsligt får 900 000 fler medborgare som ger pengar till samhällsnyttiga organisationer? Hur ändras organisationernas oberoende om de får allt större bidrag från privatpersoner och företag? Vad händer med mindre intressen som inte attraherar den stora massan givare, tappar de sina statsbidrag? Påverkar en avdragsrätt mångfalden av organisationer? Hittills har diskussionen mest handlat om att en avdragsrätt skulle öka givandet, vilket även vår undersökning visar. Det är få aktörer som satt in frågan i ett större perspektiv.

Kampen om gåvorna är dock långtifrån avgjord. Organisationerna vill ha en avdragsrätt. Givarna vill ha en avdragsrätt. Vad vill politikerna? Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är notoriska motståndare till en avdragsrätt och Miljöpartiet vacklar, detta trots att deras sympatisörer faktiskt gillar tanken med en avdragsrätt.

Alliansen har en gång i tiden tagit ställning för en avdragsrätt men efter Göran Hägglunds utspel i somras har det varit tyst. Det är högst oklart hur regeringen kommer att agera i frågan.

Klart är dock att 900 000 potentiella världsförbättrare står i startgroparna att bidra om de får en liten knuff av sin regering.

Eva Nordström
tf chef för Sektor3 – Tankesmedjan för det civila samhället

För en tid sedan publicerade Sektor3 sin rapport ”Att ge eller att beskattas”. Det har varit förvånansvärt tyst om denna bok som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Boken handlar om den i politiken klassiska frågan huruvida en gåvogivare ska få en skattemässig fördel av sina gåvor. Titeln på boken vill provocera när man ställer givande mot beskattning. Även i det pressmeddelande som åtföljde boken försökte Sektor3s dåvarande chef ruska om läsarna. Hon skrev att organisationerna måste ”kliva ner från sina piedestaler”. Min bedömning är att studien – betald av Sektor3 – inte var tillräckligt provocerande i Alice Kuhnkes ögon. Därför valde hon att spetsa till kommunikationen. Men vem kände sig träffad?

Studien är mer resonerande akademisk och filosofisk. Den problematiserar frågan om gåvoincitament skattevägen. Mitt intryck är att den vänder sig till politiker. Författarnas motstånd mot avdragsrätten utgår från den svenska socialdemokratins hållning under efterkrigstiden. Jämförelsen mellan de sex länderna i studien rinner tyvärr ut i sanden då författarna pekar på svårigheter att jämföra och de skillnader som finns i kultur och miljö (den nationella kontexten).

Tyvärr blev boken föråldrad redan då den kom från trycket, eftersom den inte alls kommenterar den färska statliga utredningen om gåvoincitament (SOU 2009:59) som blev offentlig två veckor tidigare.

Styrkan i boken ligger snarare i den historiska och idépolitiska diskussionen samt i den internationella utblicken. Dessa avsnitt är intressanta och tankeväckande. Däremot är de skatterättsliga avsnitten inte lika imponerande. Det är inte så konstigt med hänsyn till författarnas kompetensområden.

Författarna för en diskussion om avdragsrättens betydelse som ligger på ett helt annat plan än vad som varit aktuellt i svensk debatt och inom den statliga utredningen. Även om det sker i en diskuterande ton antyder författarna (sid 229 och 238) möjligheten att en avdragsrätt skulle kunna ha potential att leda till ett systemskifte. Det är enligt min mening orealistiskt. Målet med en reform har aldrig varit att den ska leda till något paradigmskifte som innebär att man för över ansvaret för grundläggande samhällsfunktioner till ideella organisationer. Snarare handlar det om att genom skattelättnader ge incitament att öka givandet och därmed skapa förutsättningar för en kompletterande finansiering av ideell och allmännyttig verksamhet. Reformen måste finansieras krona för krona. Om utredningen som finansieringskälla hade hänvisat till att staten kan dra ned på sina utgifter för vård, skola och omsorg för att dessa i större utsträckning kan förväntas skötas inom den ideella sektorn, hade betänkandet omedelbart förpassats till arkivet utan att passera några remissinstanser. Diskussionen i boken är möjligen intressant som en framtidsvision, men skjuter över målet när det gäller den dagsaktuella frågan om avdragsrätt i vårt land.

Det är en brist i boken att den EG-rättsliga aspekten av frågan inte uppmärksammas. Inte heller kontrollfrågor berörs. Det understryker ytterligare att boken är en idépolitisk pamflett snarare än ett bidrag till diskussionen om hur ett regelsystem för att introducera en avdragsrätt ska utformas inom ramen för det svenska skattsystemet.

Avsnittet om sponsring är bitvis svagt. Det handlar om Falcons varumärke. Det är badwill för Falcon att förknippas med en utrotad fågel. Därför var det ett starkt intresse för Falcon att bidra till att rädda pilgrimsfalken. Vidare gör författarna märkliga uttalanden om Skatteverkets roll i sponsringsfrågor. Det verkar som att det ligger i Skatteverkets hand att bestämma hur lagstiftningen ska tolkas. Här saknas insikt om samspelet mellan lagstiftare och rättstillämpare. Det är Regeringsrätten som i prejudicerande mål avgör hur lagstiftningen ska tolkas när det gäller sponsring, dvs om det är gåva eller omkostnad. Man kan ha olika uppfattningar om det visa i Regeringsrättens bedömning, men den är gällande rätt och bör följas – även av Skatteverket.

Sverige behöver nya grepp för att stimulera föreningslivet och ge ökade resurser till angelägna ideella ändamål och projekt. Ett skatteincitament för gåvor är ett sådant grepp. Trots sina vetenskapliga ambitioner bidrar inte denna bok med konkreta förslag till hur en sådan reform ska kunna konstrueras.

Erik Zachrison
Generalsekreterare, FRII

Sektor3 har väckt liv i debatten om avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Det är rakt igenom en obehaglig diskussion.

Idag finns det organisationer som är duktiga på att få gåvor från företag, det finns nog ganska många organisationer som vill bli bättre på det också. Det pratas mycket om CSR, men vad det egentligen ska vara i praktiken här i Sverige har inte fallit på plats än. Vi trevar oss fram och det är som alltid lätt att tro att lösningen finns i politiska beslut.

Argumentet för ett avdrag verkar vara ökad självständighet. Det pratas ofta i sektorn om att pengar från näringslivet skulle öka organisationens självständighet. Det är tvärtom. Självständigheten ökar inte när man får pengar från näringslivet. Jag tror säkert att behjärtansvärda organisationer som Rädda Barnen kan ha nytta av förslaget. Organisationer med en politisk agenda, som vill belysa brister i samhället och förändra kan inte räkna med att få några pengar.

Sveriges makalösa föräldrar är en intresseorganisation för ensamföräldrar. Vi arbetar med att samla ensamföräldrar och driva frågor som är viktiga för oss. Det kan vara rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, förändringar i bostadsbidragets utformning och hur samhället bättre kan hantera vårdnadstvister.

Under våren tog jag kontakt med ett antal företag som gör produkter med föräldrar som målgrupp. Jag kollade om de ville ha vår medlemstidning till sin personalmatsal, om de ville få information från oss hur man är en bra arbetsplats för ensamföräldrar, om de ville erbjuda våra medlemmar något eller om de ville bli stödmedlemmar i vår organisation. Inget av företagen ville någonting.

Det finns inga företag som vill samarbeta med en organisation som ifrågasätter regeringens linje eller beslut. För vad kan det få för konsekvenser för företagens egen relation med regeringen? Och hur skulle konsumenterna känna om Pampers plötsligt stod bakom frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid? Ska företagen vara intresserade av att bidra med pengar till föreningslivet vill de garanterat att föreningslivet bidrar med något tillbaka till företaget. Och då är det påverkansarbetet det första som stryks.

Jag föredrar att få pengar från staten. Makalösa föräldrar får pengar från Socialstyrelsen och vi känner oss inte styrda av dem utan det finns det en värdefull och respektfull dialog mellan de som delar ut stödet och de som tar emot det.??Den största risken med avdragsrätten är att skatteunderlaget minskar. Det är inte omöjligt att det innebär att det stöd staten delar ut till ideella organisationer därför blir mindre. På så sätt kanske ekonomin för vissa organisationer stärks, men för andra försämras den dramatiskt.

Avslutningsvis, om avdragsrätten klubbas igenom så kommer den hamna på Skatteverkets bord. Någonstans ska det definieras vad som ger rätt till avdrag, vilken sorts organisation. Att Skatteverket ska sitta och definiera vad som är en ideell organisation skrämmer mig.

Jag föredrar att se oss som en stark, viktig sektor som definierar sig själv.

Helene Sigfridsson
Generalsekreterare, Makalösa Föräldrar

I juni i år överlämnades utredningen ”Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet” (SOU 209:59) med Hases Per Sjöblom som särskild utredare. Enligt utredaren finns det fördelar med gåvor till forskning och ideell verksamhet men han drar ändå slutsatsen, utifrån i första hand ett beskattningsperspektiv, att nackdelarna överstiger fördelarna.

Den hetaste potatisen i utredningen är frågan om avdragsrätt eller inte för gåvor till ideell verksamhet i Sverige och andra länder.

Denna fråga är ju långt ifrån ny, men utredningen har gjort att diskussionen tagit ny fart. Sektor3 har publicerat en rapport i ämnet och arrangerade också ett seminarium i Almedalen. Forum har diskuterat detta i olika sammanhang men har i dagsläget valt att kanalisera våra åsikter via FRII. Även i min egen organisation IOGT-NTO är denna fråga viktig, men vi är inte remissinstans och kommer eventuellt att lämna synpunkter till FRII.

FRII, vårt paraply för insamlingsorganisationer, är positiva till avdragsrätt men kritiska till den modell utredaren föreslagit. Mot bakgrund av detta vilja jag lyfta följande punkter till debatt:

- att utredningen, så ju lades fram så sent som i juni, är skriven med för mycket fokus på det tekniska och ekonomiska ur statens synvinkel: ”Såhär mycket skulle staten förlora om vi införde avdragsrätt”, i stället för att sätta in frågan i ett större sammanhang.

- att det egentligen är märkligt att Sverige som ett av mycket få länder INTE tillämpar detta.

- att frågan måste sättas in i ett större sammanhang där vi diskuterar HUR en stark, livskraftig, oberoende idéburen sektor skall finansieras: Statliga bidrag? Spelpengar? Möjlighet att ta emot avdragsgilla gåvor? Andra möjligheter?

- att det inte får bli en ”antingen-eller-fråga”. Jag anser att även om vi skulle få någon form av avdragsrätt så måste ändå möjligheten finnas kvar för idéburna organisationer att även finansiera sin verksamhet på andra sätt: En viss del statligt stöd bör finnas kvar för dem som vill och behöver, spel- och lotterier är fortsatt viktiga mm.

- att observera att utredningens förslag exkluderar stora grupper av sektorn, såsom kulturen och idrotten.

- att denna fråga förstås är mycket viktig för våra insamlingsorganisationer, men att det är viktigt att komma ihåg att sektorn är så mycket bredare än så när vi diskuterar framtida finansiering.

- att vi skall vara försiktiga i det här läget med att säga ett rungande JA eller NEJ eftersom detta är en mycket komplex fråga med många dimensioner. Men absolut JA till diskussioner i frågan!

Anna Carlstedt
Ordförande Forum för frivilligt socialt arbete
Ordförande IOGT-NTO