Begrepp som rehabiliteringskedja, sorgepeng och företagsinkubator är exempel på sådana ord men de är trots allt ganska ofarliga. De är så utstuderade att de allra flesta genomskådar dem. Svårare är det med begrepp som har en högre abstraktionsnivå och av de flesta som använder dem har en positiv laddning. De älskas till den grad att de så småningom blir besvärjelser. Civilsamhälle är ett sådant.

Detta vållar särskilda svårigheter för den som forskar om civilsamhället. Begreppet civilsamhälle låter sig knappast bestämmas annat än negerande, dvs civilsamhälle är det som inte är offentlig sektor, näringsliv eller privatliv. Såväl IKEA som den lilla kioskrörelsen kan hjälpligt pressas in i samma näringslivs-sektor, därför att de bedriver en ekonomisk verksamhet som oavsett volym har ett slags gemensam bas. Civilsamhället har inte någon sådan gemensam bas eller verksamhetsinriktning.

Den som forskar om civilsamhället lockas därför att analysera kampanjrörelser, trossamfund och intresseorganisationer som om de skulle verka under liknande omständigheter. Skattebetalarnas Förenings verksamhet existerar i kraft av det tvång som skattebetalaren utsätts för, Jehova-vittnet däremot genom det inre tvång som övertygelsen om jordens undergång skapar. Den som ansluter sig till en pingstförsamling gör det för att utveckla och fördjupa sin gudstro, den som blir medlem av Skattebetalarnas Förening gör det inte för att utvecklas som skattebetalare, den föreningen har ett slags grindvaktsuppgift. Och det förhållandet att det inte finns något entydigt civilsamhälle innebär också att forskningens nytta inte blir så alldeles enkel att definiera. En idérörelse kan aldrig mekaniskt tillämpa erfarenheter och kunskaper från det kommersiella fältet, eftersom nykterhetsföreningen (dvs dess medlemmar) knappast kan förutsättas förändra sin grundläggande idé för att vinna nya anhängare. Frikyrkosamfundet kan för sin överlevnad inte överge gudstron, även om en omvärldsanalys skulle ge vid handen att dess rekryteringsbas skulle vidgas därigenom.

Forskningens problem med att definiera området leder till att dess resultat blir svåra att nyttiggöra. Motsvarande problem återfinns i det politiska systemet. Vad är egentligen begreppet ”folkrörelsepolitik” annat än en floskel? Det skulle i så fall vara uttryck för ett oblygt försök från den politiska maktens sida att skaffa sig kontroll över frivilligrörelserna.

Jag drar två slutsatser av detta resonemang. Den första gäller definitionen. Om man i stället för de abstrakta begreppen privatliv, civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor välja de konkreta familj, förening, företag och förvaltning blir avgränsningarna enklare och bestämmande av forskningsområden enklare.

Den andra slutsatsen är att den forskning som rör det vi kallar civilsamhälle/förening måste vara fri från yttre styrning, anvisa möjliga forskningsfält och objekt men framförallt inte söka avgränsa forskningsområden. Jag använder begreppet fält för något som forskaren och forskningens intressenter själva söker upp, forskningsområde för det som anslagsgivaren definierar.

Bengt Göransson

Tidigare utbildningsminister och demokratiutredare

Innehavare av gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs Universitet under 2010

En språklig strid har brutit ut. Förre kulturministern Leif Pagrotsky (s) irriterar sig på att regeringen använder begreppet civilsamhälle istället för folkrörelser. Ordet civil är enligt Pagrotsky en i Sverige hävdvunnen motsats till militär. Vi ska inte importera anglicismer, anser han.

Upplysningsvis kommer ordet civil från latinets civi’lis, vilket i sin tur kommer av ci’vis – det vill säga medborgare. Civilsamhället skulle därför också kunna benämnas medborgarsamhället. Nu är dock civilsamhället ett vedertaget begrepp. Den professor som förde in begreppet det civila samhället i svensk kontext var Hans L Zetterberg, som använde följande definition: ”Familjeliv, umgängesliv, föreningsliv, gudstjänstliv och fritt kulturliv. Det civila samhället har en broderskapsmoral som inte finns i marknadens sfär och en frivillighet som inte finns i statsmaktens sfär.”

Håkan Arvidsson, Lennart Berntson, och Lars Dencik är forskare som använt sig av en liknande definition. Andra inkluderar också marknaden i det civila samhället.

Inom regeringens ram ryms ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund, men även nätverk, tillfälliga sammanslutningar och andra aktörer. Det civila samhället sägs vara skild från marknaden och det enskilda hushållet.

Om den definitionen är något snäv, då familjen utelämnas, så är begreppet folkrörelser betydligt snävare. Möjligen har det något att göra med socialdemokraternas traditionella misstro till frivilliginsatser. I takt med expansionen av det kommunala och statliga kompetensområdet har civilsamhället avlövats på uppgifter.

Det ligger således något mer i ordstriden. En ideologisk skillnad i synen på hur samhället ska organiseras. Det var ingen slump att den borgerliga regeringen i början av 1990-talet tillsatte en civilminister, för att öppna dörren för medborgarinsatser i den offentliga verksamheten.

Nu går man vidare med att försöka skapa bättre förutsättningar för den civila sektorn och dess arbete. Till exempel skapas ett partsgemensamt forum för dialog och samråd mellan regeringen och det civila samhällets organisationer. Ett av målen är framväxten av en mångfald av utförare av samhällstjänster. Anslag ges också till forskning och statistik inom området.

Men ska verkligen välfärden göras beroende av ideella krafter? Frågan dyker upp emellanåt. Men låt oss komma ihåg att initiativen ofta kommer underifrån. Framväxten av kvinnojourer kan nämnas, liksom patient- och anhörigföreningar. Välfärden har alltid varit beroende av frivilliga insatser och skulle rasa samman om de försvann. Inom omsorgen står anhöriga för mer än två tredjedelar av vårdinsatserna. Därför är det mer relevant att tala om de offentliga insatserna som ett komplement, istället för tvärtom.

Marcus Svensson
Smålandsposten