Sara tycker att förändringsarbete ska syfta till hållbar utveckling av samhället på alla plan och ställer det i motsats till den ideella sektorns kortsiktiga bidragsjakt för att hitta finansiärer för sitt arbete.

Utifrån mina erfarenheter av att arbeta inom ”välfärdssektorn” sen slutet av 1970 talet både som offentliganställd fram till början av 1990 talet, social entreprenör hela -90 talet och nu under 2000 talet som anställd inom Individuell Människohjälp tycker jag att Sara förenklar problematiken. Dessutom vill jag hellre kalla sektorn för den idéburna sektorn eftersom det här är en arena där den enskilda människans idéer kan bli verklighet och få stöd.

Att det går åt för mycket tid att söka bidrag till verksamheter inom den civila sektorn är jag väl medveten om. Så långt är Sara Damber och jag överens. Det är en viktig uppgift för alla som jobbar inom den ideburna sektorn att arbeta för enklare regler och mer basstöd till verksamheter istället för riktade bidrag.

Alla parter och med det menar jag politiska partier, näringsliv och offentlig sektor borde tjäna på att stärka vår sektors självständiga och oberoende roll som röstbärare och opinionsbildare. Många av de komponenter som behövs för ett bra liv kan vår sektor bidra med. För vad vore livet utan kultur, idrott och socialt engagerade medmänniskor?

Även om jag ser vår viktigaste roll inom den idéburna sektorn som producent av engagemang, så hoppas jag att vi i framtiden skall få möjlighet att delta i upphandlingar kring välfärdstjänster och att kommuner och landsting medvetet arbetar för att skriva upphandlingsunderlag som möjliggör för vår sektor med dess mångfald att delta.

Att arbeta ideellt skiljer sig naturligtvis från att arbeta som anställd. För mig innebär frivilliga insatser att det skapas ett mervärde för välfärden genom engagerade volontärer. För de som är brukare av välfärdstjänster innebär det samspel och möten med människor. I bästa fall blir det ett sätt att överföra kunskap mellan olika grupper i samhället och leder när det fungerar som bäst, till att skapa en ömsesidig förståelse och respekt mellan människor. Mötena kan också ses som en träning i att praktisera demokratiska spelregler för alla inblandade.

Mina egna erfarenheter från 1990-talet är i grunden positiva i de möjligheter som gavs för engagerade personer att åta sig uppdrag som entreprenörer inom skola, barnomsorg och vård och omsorgssektorn. Inledningsvis fick många engagerade, tidigare offentliganställda, möjlighet att förverkliga sina idéer. Med facit i hand finns det naturligtvis fortfarande kvar många entreprenörer men stora delar av verksamheterna bedrivs idag inom ramen för stora bolag, en del av dem börsnoterade. Så klart finns det bra företag, men visionen om småskalighet och entreprenörsdriven verksamhet är långt borta.

Min gissning är att vår sektor mycket snabbt kan gå samma väg och då tror jag att vår sektors roll att bidra till förståelse och respekt mellan människor snabbt kommer att devalveras.

Kjell Jonsson

Biträdande Generalsekreterare

Individuell Människohjälp

www.manniskohjalp.se

Det civila samhället är ett ganska nytt forskningsfält. Mycket har gjorts i form av statistiska analyser över medlemsantal, påverkan, samhällelig effekt med mera. Men som ämne inom organisationsteori är det långt ifrån färdigforskat. Ideella organisationer använder marknadsekonomiska termer och företagsmodeller för att förklara och förstå sin verksamhet. Man pratar om lönsamhet, om effektivitet, om målstyrning och om marknadsandelar och marknadsföring. Detta kanske främst för att ett bra alternativ inte finns idag. Det finns många böcker som beskriver att ett företagstänkande inte är rätt, men få som berättar vad som fungerar bättre.

Ibland kan jag uppleva att det civila samhällets aktörer är lite som hundvalpar som vill ha uppmärksamhet, omtanke och få känna att de får uppskattning för det de gör utan tanke på vilka konsekvenser det får. Välfärdsstaten är i förändring, det finns utan tvekan önskningar från olika håll om att omorganisera välfärden så att andra aktörer än staten utför verksamheterna. Detta kan t.ex. ske genom så kallad new public management där alla, inklusive statliga aktörer arbetar på entreprenadkontrakt för att lättare kunna definiera uppgifter och utvärdera dess effektivitet.

Här talas det mycket om non-profitorganisationerna som möjliga förändringskatalysatorer. Där det istället för stora multinationella företag, är små föreningar med ideell och ideologisk grund utför verksamheterna. Men de finns, som bland annat Trägårdh och Leopold visar, i en annan organisatorisk kontext. Modellen New Public Management är först och främst brittisk, där ser organisationerna annorlunda ut. Det är inte föreningar i meningen folkrörelser, utan föreningar i meningen privata stiftelser som är aktörerna. För dessa gäller både i Sverige och i England mycket snävare regler, t.ex. får man inte ändra syftesformuleringen i en stiftelse. Dessa är självägande och toppstyrda till sin natur vilket gör att det finns stora skillnader mellan organisationstyperna.

De ideella organisationerna känner sig ibland åsidosatta, de kan känna att de inte får den uppmärksamhet eller det inflytande de förtjänar. När politiker räcker ut handen och vill samarbeta kan detta leda till att organisationerna blir för ivriga och funderar mer på hur trevligt det vore med mer pengar och mindre på vad konsekvenserna av samarbetet blir både för egen del och för sektorn och samhället i stort. Det finns en risk att staten genom sitt agerande ser mer till lobbyorganisationernas intressen än till grupperna som lobbyorganisationerna representerar. Det finns också en tendens att ideella organisationer skyndar in vid nedskärningar och försämringar av sociala skyddsnät för att täcka upp det staten brister i att utföra. På så sätt möjliggörs fler försämringar.

Det finns två möjliga alternativ i varför organisationer gör detta. Det ena är att de ser till behoven snarare än till de samhälleliga konsekvenserna, vilket naturligtvis är rätt men inte optimalt ur ett större perspektiv, här måste organisationerna komplettera varandra bättre, någon måste lösa det akuta problem och någon måste politiskt kräva att problemet åtgärdas. Det andra är att organisationerna leds av personer som politiskt sympatiserar med idéerna om att andra aktörer än staten skall utföra verksamheterna. Vilket i en demokrati är helt ok, men där man kan ställa sig frågan om detta är något man är öppen med inför interna val och mot allmänheten.

Det civila samhället måste vara politiskt, måste ifrågasätta den rådande ordningen, visa på alternativ och ställa frågor. Men vi måste också vara tydliga med vad det är vi ifrågasätter och vad vi vill se istället. Ideella organisationer skall vara viktiga självständiga aktörer i samhällsförändringar, inte brickor i politiska spel där besluten tas i slutna rum. Vi måste sätta agendan själva, inte med företagsmetoder, inte med hundvalpsbeteende utan med kraft i en lång tradition av folkrörelser och medborgerligt engagemang som bygger samhället.

Mattias Flising

Bra Thorbjörn! Debatten behövs!

Forums hållning har under de år som överenskommelsearbetet pågått, varit att det är kombinationen av konkret verksamhet och opinionsbildning som gör oss idéburna organisationer unika. Det vi också säger är att idén/värdebasen som ligger till grund för att en organisation en gång bildats, också är grunden för den konkreta verksamhet som utförs. Och det är också det som står i notisen i vårt nyhetsbrev. Verksamhet som inte har en koppling till en organisations värdebas, vad har den för berättigande?

Du frågar var organisationerna är i debatten. Den frågan är viktig. Men den som tittar efter kan faktiskt se att organisationer i civilsamhället står bakom oerhört många debatter i många olika frågor. Detta kunde förstås vara mer, men bilden att organisationerna de facto har gått från röst till service är inte sann. Vilken forskning visar det? Mer service – visst – men vi har inte tystnat.

Avslutningsvis om välfärdsstaten. Om det är något som svenska folket är eniga om så är det att vi inte skall lämna den solidariska finansieringen av välfärden. Kan fler aktörer ha driftsansvar inom välfärden? Ja, där har den politiska tyngdpunken förskjutits. Vad som de facto sker i gränslandet för det offentliga ansvaret för välfärden, hur man vill använda frivilliga, hur man vill göra med avgiftsbelagda tjänster, där behövs öppen debatt där civilsamhället är en tydlig aktör.

Jag håller med dig om behovet av frimodighet i civilsamhället! Och kanske att vi också skulle titta litet mer på vår historia för att hitta framåt, för historien innehåller mycket frimodighet, mycket mer än välgörenhet!

Göran Pettersson
Generalsekreterare för Forum för frivilligt socialt arbete

Eftersom jag lovade att återkomma om den ideella sektorns behov av offensiv hållning och expansion utifrån den text som Christer Leopold skrev vill jag här fortsätta med några rader.

Det som gav energi att börja skriva i förstone var det senaste nyhetsbrevet från Forum för frivilligt socialt arbete där en kort notis berättar om remissvaret på proposition för den ideella sektorn. Det konstateras att den ideella sektorns huvudfokus bör vara samhällskritik och opinionsbildning och att verksamheten mer är ett resultat av de två första.

Jag håller helt med skribenten om att dessa två saker är viktiga men jag håller absolut inte med om att utförarrollen är ett resultat av de första två motiven. Utförarrollen är enligt min mening alldeles självständig och likvärdig. Jag tror nämligen att ett av skälen till den ideella sektorns svaga utveckling är utelämnandet av detta tredje element. Sambandet mellan tanke och handling måste alltid finnas och det är dessutom så att det är genom handla som både vi själva och andra förstår vad vi menar. Vad jag efterlyser är en mycket mer agerande ideell sektor

Under andra halvan av 1800-talet genomgår Sverige en stor förändring, hela samhället omdanas och skapar grogrund och förutsättningar för det vi idag ofta kallar den ideella sektorn. De stora folkrörelserna uppstår, jag tänker på arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, diakoniinstitutioner, stadsmissioner m fl. Visserligen fanns det hos många av dem både samhällskritik och opinionsbildning men framför allt hade de förmågan att omsätta tanke i handling. Behovet att ta sig an samhällsproblem och göra det på ett nytt sätt var stort och genomslagskraften blev därefter. När Läkare utan gränser idag agerar så gör de det utifrån tanken att det måste finnas två ben av organisationen. Ett som agerar och ett som berättar.

Jag tror att det fanns både en indignation och frimodighet under det senare 1800-talets organisationer som var välgörande. Lite mer av denna frimodighet skulle nog inte skada eller hur kan det komma sig att det nästan är uteslutande riskkapitalisterna som ger sig in i svensk äldreomsorg idag.

Var finns diakoniinstitutionerna, Röda korset, Svenska kyrkan eller varför inte pensionärsorganisationerna själva? Är det kanske t o m så att för att utöva samhällskritik och opinionsbildning så är det nödvändigt att själv vara i praktiken. En djärv jämförelse kanske men den som sitter på läktaren och aldrig själv spelar har ganska svårt att på allvar kommentera fotbollsspelarnas insats.

Jag tror att avsaknaden på handlingsfrimodighet kan ha många orsaker och varje organisation måste givetvis göra sina egna överväganden. Men innan det är för sent kanske det är värt att fundera över hur framtidens sociala omsorg, sjukvård också för den delen, kan tänkas se ut. Den som för ett ögonblick tror att välfärdsstaten kommer att återuppstå blir gruvligt besviken. Alla siffror pekar åt ett annat håll. Behovet av nya lösningar är skriande.

I det gamla paradigmet skulle staten lösa alla sociala problem via skattsedeln, så kommer framtiden inte att se ut. Näringslivet har insett detta för länge sedan, även somliga politiker även om ingen än så länge vill tala om det. Om det skall vara så att civilsamhället skall och vill vara en aktiv del av framtiden så krävs det både mod, insikt och förmåga att kommunicera det nya på ett trovärdigt sätt. Och framför allt krävs det handlingskraft, man skulle kunna kalla det ledarskap.

Thorbjörn Larsson
VD, Vårdalstiftelsen