Ludvig Sandberg, verksam på Forum för Frivilligt Socialt Arbete svarar Bengt Göranssons inlägg.
Att ord blir kamouflage som försvårar samtal är jag helt enig med Bengt Göransson om. Ibland är kamouflaget medvetet och ibland omedvetet. Ett gigantiskt kamouflage stod Tage Erlander för. Jag är osäker på hur medvetet det egentligen var. Hans begrepp ”det starka samhället” har fått ett sånt enormt genomslag i Sverige att det idag genomsyrar all språkanvändning som handlar om samhällsutveckling.
När man idag använder ordet ”samhället” betyder det allt som oftast den offentliga sektorn med sina olika delar. När någon säger att ”samhället bör ta sitt ansvar” betyder det i stort sett alltid stat, landsting eller kommuner. Som om samhället bara bestod av politiskt valda församlingar och deras förvaltningar!
När begreppet ”samhället” oreflekterat och i flera generationer används för att beteckna den offentliga sektorn skapas grunden för den intellektuella statskupp som kommunalrådet Lars Bryntesson (S) har beskrivit.
I Bryntessons intellektuella statskupp har vi i vårt kollektiva medvetande suddat bort en struktur eller sektor i samhället. Vi har lärt oss att tänka att samhället består av en offentlig del; riksdag, regering, myndigheter, landsting och kommuner med sina förvaltningar, samt av en privat del som utgörs av vinstutdelande företag som Volvo, SKF, Astra, IKEA etcetera.
Den offentliga delen kräver sina speciella förutsättningar i form av finansiering, strukturer etcetera. Detsamma gäller för den privata.
Och vad är det då för struktur eller sektor som vi har suddat bort? Ja, den är så utsuddad att vi inte ens vet vad vi skall kalla den. Det blir nödvändigt att lägga till prefixet ”civil” till begreppet samhälle för att markera avskillnad från det offentliga. Då landar vi, som Bengt Göransson mycket riktigt påpekar, i negativa definitioner. Definitioner som utgår från vad denna sektor inte är, inte statlig, inte näringsliv, etcetera.
När Bengt Göransson föreslår att vi skall använda de på ett sätt tydliga termerna familj, förening, företag och förvaltning, känns det spontant lätt att ta till sig. Alla vet ju vad de termerna står för. Bra, då kör vi med dem, klara och tydliga… eller är de det?
Vad är en familj? Om det pågår en ideologisk debatt. Är det familjen man skall fokusera i den privata sfären? Hur drar man gränsen mellan ett nätverk och en förening? Om det pågår kanske framförallt en akademisk debatt. Och gränsen mellan förening och företag? Om detta diskuteras alltför litet om du frågar mig, eftersom det i detta gränsland finns stor utvecklingspotential. Innefattar ”förvaltning” partierna eller är de föreningar? Med minskande folklig förankring i partierna är frågan värd att ställa. Är riksdagen en del av förvaltningen? Ja skulle vissa EU-motståndare hävda, andra inte.
Sammanfattningsvis: jag anser att Bengt Göransson pekar på ett viktigt problem men att hans förslag inte löser några problem. Risken att den intellektuella statskuppen fortgår är högre om vi bara säger förening. Det behövs ett begrepp som ligger på samma nivå som begreppet näringsliv. Ordet företag och ordet näringsliv bygger på samma grund, men signalerar ändå olika saker. Företagen som finns i näringslivet har något gemensamt, även om de har många saker som skiljer dem åt. Likadant är det med föreningarna i relation till civilsamhället eller kanske idéburna organisationer.
Bengt Göransson går igenom några olika typer av organisationer och söker leda i bevis att det inte finns något som förenar dem. Det finns alltid möjlighet att reflektera över de krafter som driver människor att bilda eller anmäla intresse för medlemskap. I vissa fall handlar det mycket om att söka frihet från någonting. I andra fall handlar föreningen om tillgången till resurser.
Jag menar att det som ändå binder samman de organisationer som inte är stater och som inte är traditionellt näringsliv är att människorna drivs av att förverkliga en idé. Att förfäkta denna idé är organisationernas existensberättigande. Idén kan inte tas för god utan att ha granskats. Men idén är trots allt grunden. Det är på den grunden som begreppet ”idéburna organisationer” har byggts.
Är Sverige, Nordkorea och Sudan stater? De flesta folkrättsjurister skulle svara ja. Agerar dessa stater efter samma logik och med samma syn på grundläggande mänskliga rättigheter? De flesta skulle nog säga nej. Men ändå är det alla tre stater för att de möter de kriterier som världssamfundet ställt upp på en stat: kontroll över det egna territoriet, erkända gränser etcetera.
Jag skulle vilja ha en mer radikal användning av begreppen stat, näringsliv och idéburna organisationer. Radikal i dess grundbetydelse som är ”från roten”.
Staten (och här inbegrips alla undervarianter som landsting, kommuner) syftar till att etablera säkerhet. När det gäller de flesta stater kan vi lägga till att etablera grundläggande social rättvisa.
Näringslivet syftar till att maximera avkastningen på insatt kapital. Detta oavsett om individerna som driver företagen har andra personliga drivkrafter.
Idéburna organisationer syftar till att förvekliga en idé. Hur bra eller dålig idén är, hur god eller ond den är, kan inte bestämmas på förhand. Det kan bara avgöras av varje människa när han eller hon kommer i kontakt med organisationen.
Därför vill jag avsluta med att till Bengt Göransson säga: människor med äkta engagemang och passion för utveckling kan självklart lägga sin tid både i tjänst för staten och för idéburna organisationer, men de kan också känna sig tvingade in i dessa uppdrag. Du är ju själv för övrigt ett av de bästa exemplen på det förra, tror jag.
Forum för Frivilligt Socialt Arbete
