Idédebatt

• Aktuellt, Idédebatt - bloggen för det civila samhället, Information om Sektor3, VÄLFÄRDENS FÖRNYELSE 17 Jan 2012

  Akademikernätverket 24/2: Civila samhällets roll i välfärdssamhället

  Den 24 februari klockan 15-17 är det dags för nästa träff inom Sektor3:s nätverk för unga akademiker.

  Linda Moberg presenterar sin magisteruppsats ”Särintresse eller demokratins förkämpe? – En studie om Socialdemokraternas och Moderaternas syn på civilsamhället”.

  I sin uppsats undersöker hon olika definitioner och förståelser av begreppet civilsamhället och visar att inställningen till det civila samhällets aktörer vilar på politisk grund.

  En jämförelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna visar att Moderaterna betraktar civilsamhället som välfärdsproducent. En motvikt till staten vars uppgift är att tillhandahålla välfärd och skapa trygghet. Socialdemokraterna ser å andra sidan civilsamhällets aktörer som medlemsbaserade intresseföreträdare där integration mellan staten och civilsamhället betraktas som positiv. Civilsamhället uppgift enligt den socialdemokratiska definitionen är demokratifostrande.

  Detta aktualiserar en viktig diskussion om civilsamhällets värde och relevans för vårt samhälle, där regeringen nyligen antagit en politik för det civila samhället där dess roll som röstbärare och opinionsbildare lyfts fram som central. Samtidigt som bland andra Filip Wijkström, docent vid Handelshögskolan, menat att  civilsamhällets roll allt mer går från röst till service.

  Därför kommer diskussionen efter Lindas presentation kretsa kring:

  • Vilka funktioner har det civila samhället i det moderna välfärdssamhället, och vilka tendenser kan vi se till förändring av detta?

  Vill du komma på träffen eller läsa mer om Sektor3:s akademikernätverk så kan du göra det här.

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället, SKAPANDET AV IDENTITET 1 Mar 2011

  Fritt fram att diskriminera i civilsamhället

  Idag, den första mars, träder den nya förordningen om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer i kraft. Den nya förordningen innebär att kraven på jämlikhet och likabehandling inom Sveriges barn- och ungdomsorganisationer sänks. Det blir, med den nya förordningen, lättare för barn- och ungdomsorganisationer att diskriminera och utestänga sina nuvarande, och potentiella, medlemmar och samtidigt få statsbidrag. I och med att diskrimineringslagen inte gäller inom ideell sektor är statsbidraget det främsta verktyget för staten att verka för barn- och ungdomsorganisationer som inte diskriminerar sina medlemmar.
  
  Den tidigare förordningen innehåller fem mål med statsbidraget. Enligt ett av dem ska bidraget lämnas till ungdomsorganisationer för att ”främja jämställdhet mellan könen” och enligt ett annat för att ”främja jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper”. Utredningen Fritid på egna villkor, som ligger till grund för den nya förordningen föreslog införandet av ett antal villkor för statsbidraget. Ett av dem säger att statsbidrag endast ska beviljas organisationer ”som strävar efter att flickor och pojkar, kvinnor och män ska ha en jämn fördelning av makt och inflytande i organisationen och över dess verksamhet”. I den nya förordningen som träder i kraft idag har den aktiva strävan mot jämställdhet och likabehandling bytts ut mot en mer passiv formulering om att organisationer ”i sin verksamhet respekterar demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering”.

  Att regeringen väljer en mer passiv linje i villkoren för statsbidraget, istället för att försöka att aktivt förbygga diskriminering och skapa förutsättningar för mer jämlika organisationer är beklagligt. Det är också märkligt i ljuset av den debatt som pågick förra sommaren, efter Kalibers radioprogram om att religiösa ungdomsorganisationer fick statsbidrag trots att de diskriminerade personer med homosexuell läggning. En debatt som till stor del kom att handla om bristande uppföljning av villkoren för statsbidraget. Istället för att ta debatten på allvar och skärpa kraven på barn- och ungdomsorganisationer, genom det främsta styrmedlet regeringen har, väljer de alltså att ytterligare försvaga kraven på likabehandling och frihet från diskriminering.

  I diskussionen kring de sänkta kraven på likabehandling har argumentet att civilsamhället ska vara så självständigt från staten som möjligt lyfts upp. Regeringen väljer dock att ställa vissa krav på civilsamhället, men tycker sig kunna välja bort andra. I den nya förordningen ställs det bland annat krav kring medlemsantal och styrdokument, kring självständighet och styrelseposter. Kravet från utredningen Fritid på egna villkor att ”Bidrag får inte lämnas till en organisation som har en verksamhet som strider mot demokratins idéer” har tagits bort när förordningen skrevs. Antal medlemmar, styrdokument kring självständighet och styrelseposter tycks, enligt regeringen, alltså vara viktigare än att organisationens verksamhet inte strider mot demokratins idéer, och avstår från att diskriminera i sin verksamhet.

  Både den nuvarande förordningen och utredningen som ligger till grund för den innehåller brister i och med att de betonar kön framför andra maktordningar och diskrimineringsgrunder. Vi hade hellre sett en bredare syn på likabehandling, vilket vi också föreslog i vårt remissvar.

  Att många barn- och ungdomsorganisationer arbetar för mänskliga rättigheter och mot diskriminering i samhället, gör oss inte automatiskt till icke-diskriminerande organisationer i vår organisationsstruktur och verksamhet. Icke-diskriminerande är inte något vi är, det är något vi ständigt måste arbeta med för att vara. För på samma sätt som diskriminering är inbyggt i infrastrukturen och i människors tankar, så är diskriminering också något som byggs in i en organisation som inte aktivt arbetar med att synliggöra och förändra diskriminerande strukturer.

  I den nya förordningen står det att ”Syftet med bidraget är att stödja barns och ungdomars självständiga organisering och inflytande i samhället”. Om det ska gälla alla barn och ungdomar måste alla kunna delta på lika villkor, och ha samma tillgång till inflytande och makt inom sina organisationer. Barn- och ungdomsorganisationer är en stark kraft för demokratiutveckling, integration och förändring, men precis som alla andra organisationer, företag och människor måste vi få verktyg för att nå upp till vår fulla potential. Med den nya förordningen frånsäger sig regeringen ansvaret att ge oss sådana verktyg. Syftet med den nya förordningen riskerar istället att bli tomma ord utan innehåll, samtidigt som det fortsätter vara fritt fram att diskriminera för barn- och ungdomsorganisationer.

  Frida Mörtlund och Olle Svahn
  Projektledare Vi Unga

  Permalänk | Kommentera (3)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 9 Jun 2010

  Svar: Alla begrepp bär sina problem

  Ludvig Sandberg, verksam på Forum för Frivilligt Socialt Arbete svarar Bengt Göranssons inlägg.

  Att ord blir kamouflage som försvårar samtal är jag helt enig med Bengt Göransson om. Ibland är kamouflaget medvetet och ibland omedvetet. Ett gigantiskt kamouflage stod Tage Erlander för. Jag är osäker på hur medvetet det egentligen var. Hans begrepp ”det starka samhället” har fått ett sånt enormt genomslag i Sverige att det idag genomsyrar all språkanvändning som handlar om samhällsutveckling.

  När man idag använder ordet ”samhället” betyder det allt som oftast den offentliga sektorn med sina olika delar. När någon säger att ”samhället bör ta sitt ansvar” betyder det i stort sett alltid stat, landsting eller kommuner. Som om samhället bara bestod av politiskt valda församlingar och deras förvaltningar!
  När begreppet ”samhället” oreflekterat och i flera generationer används för att beteckna den offentliga sektorn skapas grunden för den intellektuella statskupp som kommunalrådet Lars Bryntesson (S) har beskrivit.

  I Bryntessons intellektuella statskupp har vi i vårt kollektiva medvetande suddat bort en struktur eller sektor i samhället. Vi har lärt oss att tänka att samhället består av en offentlig del; riksdag, regering, myndigheter, landsting och kommuner med sina förvaltningar, samt av en privat del som utgörs av vinstutdelande företag som Volvo, SKF, Astra, IKEA etcetera.

  Den offentliga delen kräver sina speciella förutsättningar i form av finansiering, strukturer etcetera. Detsamma gäller för den privata.

  Och vad är det då för struktur eller sektor som vi har suddat bort? Ja, den är så utsuddad att vi inte ens vet vad vi skall kalla den. Det blir nödvändigt att lägga till prefixet ”civil” till begreppet samhälle för att markera avskillnad från det offentliga. Då landar vi, som Bengt Göransson mycket riktigt påpekar, i negativa definitioner. Definitioner som utgår från vad denna sektor inte är, inte statlig, inte näringsliv, etcetera.

  När Bengt Göransson föreslår att vi skall använda de på ett sätt tydliga termerna familj, förening, företag och förvaltning, känns det spontant lätt att ta till sig. Alla vet ju vad de termerna står för. Bra, då kör vi med dem, klara och tydliga… eller är de det?

  Vad är en familj? Om det pågår en ideologisk debatt. Är det familjen man skall fokusera i den privata sfären? Hur drar man gränsen mellan ett nätverk och en förening? Om det pågår kanske framförallt en akademisk debatt. Och gränsen mellan förening och företag? Om detta diskuteras alltför litet om du frågar mig, eftersom det i detta gränsland finns stor utvecklingspotential. Innefattar ”förvaltning” partierna eller är de föreningar? Med minskande folklig förankring i partierna är frågan värd att ställa. Är riksdagen en del av förvaltningen? Ja skulle vissa EU-motståndare hävda, andra inte.

  Sammanfattningsvis: jag anser att Bengt Göransson pekar på ett viktigt problem men att hans förslag inte löser några problem. Risken att den intellektuella statskuppen fortgår är högre om vi bara säger förening. Det behövs ett begrepp som ligger på samma nivå som begreppet näringsliv. Ordet företag och ordet näringsliv bygger på samma grund, men signalerar ändå olika saker. Företagen som finns i näringslivet har något gemensamt, även om de har många saker som skiljer dem åt. Likadant är det med föreningarna i relation till civilsamhället eller kanske idéburna organisationer.

  Bengt Göransson går igenom några olika typer av organisationer och söker leda i bevis att det inte finns något som förenar dem. Det finns alltid möjlighet att reflektera över de krafter som driver människor att bilda eller anmäla intresse för medlemskap. I vissa fall handlar det mycket om att söka frihet från någonting. I andra fall handlar föreningen om tillgången till resurser.

  Jag menar att det som ändå binder samman de organisationer som inte är stater och som inte är traditionellt näringsliv är att människorna drivs av att förverkliga en idé. Att förfäkta denna idé är organisationernas existensberättigande. Idén kan inte tas för god utan att ha granskats. Men idén är trots allt grunden. Det är på den grunden som begreppet ”idéburna organisationer” har byggts.

  Är Sverige, Nordkorea och Sudan stater? De flesta folkrättsjurister skulle svara ja. Agerar dessa stater efter samma logik och med samma syn på grundläggande mänskliga rättigheter? De flesta skulle nog säga nej. Men ändå är det alla tre stater för att de möter de kriterier som världssamfundet ställt upp på en stat: kontroll över det egna territoriet, erkända gränser etcetera.

  Jag skulle vilja ha en mer radikal användning av begreppen stat, näringsliv och idéburna organisationer. Radikal i dess grundbetydelse som är ”från roten”.

  Staten (och här inbegrips alla undervarianter som landsting, kommuner) syftar till att etablera säkerhet. När det gäller de flesta stater kan vi lägga till att etablera grundläggande social rättvisa.
  Näringslivet syftar till att maximera avkastningen på insatt kapital. Detta oavsett om individerna som driver företagen har andra personliga drivkrafter.

  Idéburna organisationer syftar till att förvekliga en idé. Hur bra eller dålig idén är, hur god eller ond den är, kan inte bestämmas på förhand. Det kan bara avgöras av varje människa när han eller hon kommer i kontakt med organisationen.

  Därför vill jag avsluta med att till Bengt Göransson säga: människor med äkta engagemang och passion för utveckling kan självklart lägga sin tid både i tjänst för staten och för idéburna organisationer, men de kan också känna sig tvingade in i dessa uppdrag. Du är ju själv för övrigt ett av de bästa exemplen på det förra, tror jag.

  Ludvig Sandberg,

  Forum för Frivilligt Socialt Arbete

  Permalänk | Kommentera (3)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 25 Maj 2010

  Forska om civilsamhälle viktigt men knappast enkelt

  Risken med goda ord är att de lätt nyttjas som besvärjelser. Den som använder ord, begrepp, måste vara noga med vad de betyder, han behöver inte alltid ha samma definition av dem som de har som han talar med, men han måste kunna redovisa sin egen. Om man använder ord som kamouflage omöjliggör man så småningom varje samtal.

  Begrepp som rehabiliteringskedja, sorgepeng och företagsinkubator är exempel på sådana ord men de är trots allt ganska ofarliga. De är så utstuderade att de allra flesta genomskådar dem. Svårare är det med begrepp som har en högre abstraktionsnivå och av de flesta som använder dem har en positiv laddning. De älskas till den grad att de så småningom blir besvärjelser. Civilsamhälle är ett sådant.

  Detta vållar särskilda svårigheter för den som forskar om civilsamhället. Begreppet civilsamhälle låter sig knappast bestämmas annat än negerande, dvs civilsamhälle är det som inte är offentlig sektor, näringsliv eller privatliv. Såväl IKEA som den lilla kioskrörelsen kan hjälpligt pressas in i samma näringslivs-sektor, därför att de bedriver en ekonomisk verksamhet som oavsett volym har ett slags gemensam bas. Civilsamhället har inte någon sådan gemensam bas eller verksamhetsinriktning.

  Den som forskar om civilsamhället lockas därför att analysera kampanjrörelser, trossamfund och intresseorganisationer som om de skulle verka under liknande omständigheter. Skattebetalarnas Förenings verksamhet existerar i kraft av det tvång som skattebetalaren utsätts för, Jehova-vittnet däremot genom det inre tvång som övertygelsen om jordens undergång skapar. Den som ansluter sig till en pingstförsamling gör det för att utveckla och fördjupa sin gudstro, den som blir medlem av Skattebetalarnas Förening gör det inte för att utvecklas som skattebetalare, den föreningen har ett slags grindvaktsuppgift. Och det förhållandet att det inte finns något entydigt civilsamhälle innebär också att forskningens nytta inte blir så alldeles enkel att definiera. En idérörelse kan aldrig mekaniskt tillämpa erfarenheter och kunskaper från det kommersiella fältet, eftersom nykterhetsföreningen (dvs dess medlemmar) knappast kan förutsättas förändra sin grundläggande idé för att vinna nya anhängare. Frikyrkosamfundet kan för sin överlevnad inte överge gudstron, även om en omvärldsanalys skulle ge vid handen att dess rekryteringsbas skulle vidgas därigenom.

  Forskningens problem med att definiera området leder till att dess resultat blir svåra att nyttiggöra. Motsvarande problem återfinns i det politiska systemet. Vad är egentligen begreppet ”folkrörelsepolitik” annat än en floskel? Det skulle i så fall vara uttryck för ett oblygt försök från den politiska maktens sida att skaffa sig kontroll över frivilligrörelserna.

  Jag drar två slutsatser av detta resonemang. Den första gäller definitionen. Om man i stället för de abstrakta begreppen privatliv, civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor välja de konkreta familj, förening, företag och förvaltning blir avgränsningarna enklare och bestämmande av forskningsområden enklare.

  Den andra slutsatsen är att den forskning som rör det vi kallar civilsamhälle/förening måste vara fri från yttre styrning, anvisa möjliga forskningsfält och objekt men framförallt inte söka avgränsa forskningsområden. Jag använder begreppet fält för något som forskaren och forskningens intressenter själva söker upp, forskningsområde för det som anslagsgivaren definierar.

  Bengt Göransson

  Tidigare utbildningsminister och demokratiutredare

  Innehavare av gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs Universitet under 2010

  Permalänk | Kommentera (2)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 10 Maj 2010

  Regeringen stoppar verklighetens konst

  Tusentals Folkets Hus och Parker, Bygdegårdar och Våra Gårdar har i över 30 år gestaltats och smyckats ut med samtida konst. Öppna mötesplatser som är tillgängliga för alla och som årligen når miljontals besökare. Folkrörelsesatsningen Konst åt alla har mer än väl lyckats föra kulturen och konsten närmare folket alltsedan starten 1977. Men nu slår regeringen sönder den kulturella infrastruktur som får unga, barn och vuxna att möta konsten i vardagen. Till priset av 3,5 miljoner kronor, värt motsvarande knappa 70 meter motorväg, försvinner verklighetens konst.

  Att Konst åt alla försvinner inom loppet av ett år drabbar inte bara planerad konstnärlig gestaltning och inköpt av konst till tusentals samlingslokaler runtom i Sverige. Framförallt blir tillgängligheten till konsten på sikt sämre vilket gör att människor får det svårare att möta konsten på sina egna villkor i sin närmiljö. Samtidigt visar en färsk opinionsundersökning, som United Minds gjort på uppdrag av Folkets Hus och Parker, att 84 procent tycker det är ganska eller mycket viktigt att alla som bor i Sverige kan ta del av ett brett utbud av kultur. Har inte verkligheten gått förbi våra politiker när de inte ens ser vad deras väljare så starkt efterfrågar?

  Man kan även fråga sig varför kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inom loppet av ett år väljer att utesluta väl fungerande verksamhet från regeringens kulturbudget – som genom ideella organisationernas insatser servar en stor del av befolkningen till en försvinnande liten peng? Varje år når nämligen folkrörelserna bakom Konst åt alla miljontals besökare på vitt skilda platser som festivalen Piteå Dansar och Ler, Folkets Hus i Söråker och Visingsös Bygdegård mitt i Vättern. Där finns verklighetens konst i form av utställningar, gestaltningar och andra konstverk.

  Enligt kulturdepartementet är anledningen till nedskärningarna att man vill satsa på ”barns och ungas rätt till kultur”. Vi välkomnar att barn och unga får större kulturella upplevelser och erfarenhet som berikar samhället. Men är det inte att gå över ån efter vatten, när barn och unga varje dag i sin vardag tar del av samtidskonst? Nästkommande år kommer exempelvis vår omåttligt populära konstutställning ”En egen värld – Tove Jansson och Mumintrollen”, som turnerat land och rike runt sedan 2008, ha nått över 100 000 barn och unga. En satsning som är gratis för alla barn och som även landets konsthallar och bibliotek står på kö till för att boka. På så vis kan konsten förena; oavsett bakgrund, inkomst, politisk åskådning och intressen vänder sig verklighetens konst till alla medborgare. Vi vill fortsätta sänka trösklarna till konsten. Regeringen skriver att det är ”tid för kultur”, men det kräver att man ser folket som värdiga bärare av kulturarvet. Låt folkets rörelser fortsätta bygga ut och besöka den arena av konst som finns naturligt i vår vardag.

  Det samhällskontrakt som konstens utövare och publik mödosamt har byggt upp i verkligheten behöver stärkas och utvecklas, inte klippas sönder. Därför kräver vi ett tydligt svar från både regering och opposition – tänker ni rädda satsningen på konst åt alla?

  Gunno Sandahl, Kulturchef, Folkets Hus och Parker

  Monica Eriksson, Förbundssekreterare, Bygdegårdarnas Riksförbund

  Olle Häggström, Vd, Våra Gårdar

  Permalänk | Kommentera (2)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 20 Apr 2010

  Valberedningen – en nyckelfunktion!

  Valberedningen är klart en av de viktigaste funktionerna i en organisation. Dess innebörd har blivit mer betydelsefull med åren. Arbetet måste påbörjas omedelbart efter årsmöte/stämma.

  Som erfaren ledamot/ordförande i flertalet valberedningar påstår jag att denna funktion är en av den klart viktigaste i en organisation. Detta oavsett om det rör sig om en ideell förening eller ett affärsdrivande bolag. Rollens betydelse har blivit mer betydelsefull med åren.

  Valberedningen utgör en grundförutsättning i en väl fungerande organisation och att ingå är ett mycket stort förtroende. Denna är den förmedlande länken mellan styrelsen och medlemmarna/ägarna och är föreningens sammanhållande rekryteringsorgan. Huvuduppgiften är att bereda de val som skall hållas vid årsmöte/stämma, vilket också namnet utvisar. Övriga grundläggande principer är fastlagda i stadgar och mandattiden sträcker sig vanligen från det årsmöte den väljs till nästa årsmöte.

  Med utgångspunkt från ovanstående skulle det lätt kunna tolkas som att valberedningsarbetet i huvudsak sker i samband med stämma/årsmöte, och att arbetet däremellan är inaktivt. Enligt min uppfattning är det precis detta som är den springande punkten och det som avgör kvaliteten på valberedningens arbete. En valberedning måste, enligt min mening, vara effektiv och arbeta under hela mandatperioden och komma igång omedelbart efter genomförd stämma/årsmöte. Givetvis skiljer sig åtagandet åt, beroende på organisationens storlek, inriktning och annat, men mitt huvudbudskap är att arbetet skall pågå under hela mandatperioden.

  Praktiskt innebär detta att omedelbart efter en årsstämma påbörja arbetet genom att noggrant analysera och återkoppla kring det arbete som utförts inför stämman. Vad var bra? Vad var mindre bra? Hur blev det? En tid- och handlingsplan bör också upprättas inför hela mandatperioden med kontinuerliga möten med specifika syften enligt framarbetad årscykel.

  Ett av de viktigaste inslagen i det löpande arbetet är den tvåvägskommunikation man skall ha med den aktuella styrelsen och dess enskilda ledamöter. Detta bör bl.a. ske genom närvaro på något eller några styrelsesammanträden och genom att ta del av protokoll och handlingar. Detta, framför allt, för att se hur styrelsen samarbetar och fungerar som grupp och hur enskilda ledamöter arbetar och tillför av sina respektive kompetenser. Viktigt att notera att valberedningen inte har någon rätt att närvara vid styrelsens sammanträden, utan ett särskilt godkännande måste ges av styrelsen.

  En annan viktig framgångsfaktor är att föra enskilda samtal/dialog med styrelsens ledamöter, som ett komplement till dem som förs i grupp. Precis som i valberedningens övriga arbete, skall fullständig sekretess råda kring dessa samtal. Målet med samtalen är att klargöra den enskilda ledamotens roll i gruppen, intresse för styrelsearbetet i allmänhet samt intresse för ett fortsatt arbete. Speciellt är det sistnämnda viktigt i samband med att ledamotens mandatperiod tar slut och inför stämma.

  Ser jag för ett ögonblick till styrelsens roll och ansvar för att klargöra betydelsen av denna, är en av styrelsens viktigaste uppgifter att lägga fast den långsiktiga inriktningen för organisationen. För att detta skall kunna göras på bästa möjliga sätt krävs rätt sammansättning av människor, både vad gäller insikt i organisationens värdegrunder men även dess strategiska förmåga och också spetskompetenser inom relevanta områden. En mix som valberedningen måste beakta när ledamöter skall tillsättas. Detta är avgörande för en organisations långsiktiga bärkraft. Till detta skall man också addera perspektiven jämställdhet och mångfald, som självklara delar i ovanstående mix. Dessutom ställs det krav på att ständigt hålla sig uppdaterad av vad som händer i omvärlden, d.v.s. kontinuerlig omvärldsbevakning.

  Valberedningens arbete handlar alltså om att skapa förutsättningar för ett lyckat styrelsearbete genom att tillse att rätt personer och kompetenser finns att tillgå i styrelsens sammansättning. Det är viktigt att påpeka att detta inte enbart handlar om att föreslå nya kandidater utan också om att arbeta för att avveckla ledamöter som av olika anledningar inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Detta är kanske ett av de svåraste momenten för en valberedning, men kanske det viktigaste. Valberedningen måste också ha en beredskap för att olika senarier kan uppstå exempelvis att styrelsen eller enskilda kan ställa sina platser till förfogande.

  Med ovanstående hoppas jag, att jag lyckats få fram valberedningens betydelse för en organisations framtid och välstånd. Genom ett grundläggande arbete under hela mandatperioden kan man skapa rätt förutsättningar för ett lyckat styrelsearbete vilket ökar möjligheten för en organisation att nå framgång.

  

   

   

  Solveig Sundequist

  Ordförande

  Arbetsgivaralliansens valberedning

  Permalänk | Kommentera (3)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället, SKAPANDET AV IDENTITET 9 Mar 2010

  Folkbildning 2.0 – dags för en ny nivå?

  Fria tankars hem
  Studiecirkelns kärna och Studieförbundet Vuxenskolans första cirkel syftar till just ”Fria tankars hem”. Det ger en ideologisk grund till folkbildningens listor och timmar, samtidigt som den ger mig huvudvärk, för hur fritt är vårt ”folkbildningshem” egentligen?

  I en tid där det råder en så stark ström av fri information, där det går att lära sig att sticka genom filmklipp på nätet och där den tryckta boken inte längre står för sanningen, så kan tillgången på kunskap inte vara det viktigaste i vår folkbildningsroll.  Då måste vi stärka andra värden.

  Mötet mellan människor och kreaktiviteten
  Vi folkbildare måste stärka värdet av mötet mellan människor, personer som annars inte skulle mötas, med olika bakgrund, erfarenheter och kontaktnät. Vi måste också fokusera på vår roll som samhällsutvecklare och driva på kreaktiviteten i våra former.

  För att stilla min huvudvärk, hjälp mig möjlighetisera:

  * Hur kan vi sammanföra internet och dess fördelar, med värdet av mänsklig kontakt och utbytet av åsikter och erfarenheter oss emellan?

  * Hur gör vi så att formen för folkbildning blir den mest utvecklingsbenägna och kreaktiva metoden för samhällsutveckling och entreprenörskap?

  * Hur behåller vi, eller återtar, grundvärdet i Fria Tankens Hem och låter det genomsyra vår organisation och vår verksamhet?

  

  Linus Olofsson

  
  Verksamhetschef Studieförbundet Vuxenskolan

  Linusolofsson på Twitter

  Permalänk | Kommentera (16)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 4 Mar 2010

  Förening bästa verktyget för den som vill förändra samhället

  Enligt Sara Dambers undersökning så anser en stor del av svenska folket att de som individer har störst möjlighet att förändra världen. Nästan varannan svensk uppger att han eller hon har en idé som skulle kunna bidra till att göra samhället bättre. Om en sådan individ vill förverkliga sin idé, vilken organisationsform ska han eller hon välja?

  Enligt Sara är det alltid bäst att starta ett företag.

  Enligt min mening beror det på. Ifall det samhällsnyttiga kräver investeringsmedel och samtidigt kan generera vinster att belöna investerarna med, då är företag en tänkbar lösning. Om verksamheten hör hemma inom offentlig sektor eller måste finansieras med skattemedel, då är det bäst att förverkliga den inom ramen för stat, kommun eller landsting. I alla övriga fall, och det är de flesta, finns inget annat alternativ än att starta en ideell förening eller en stiftelse.

  Att starta ett företag kan vara ett självändamål för den vars främsta mål är att tjäna pengar. Men att starta en ideell förening eller stiftelse är inte det.

  Om något kan lösas inom familjen, om offentliga sektorn erbjuder en lösning eller om lösningen kan köpas från företag – då finns ingen anledning för folk att gå samman i en förening med allt vad det innebär av engagemang och uppoffring. Det är när andra lösningar saknas som de gör det. Det innebär att nya föreningar i allmänhet startas för att göra något som dittills saknats i landet eller på orten.  

  Det finns många skäl till att just föreningsformen lämpar sig bra för sociala innovationer:

  1. Föreningar växer fram ur behov som en hel grupp människor brinner för
  att göra något åt.

  2. Föreningar är sociala organisationer. De har starka rötter i lokalsamhället.

  3. Alla som är med i föreningen är jämlika.  Resultat och resurser ägs gemensamt, men kan inte delas ut. Ingen kan sko sig på övrigas bekostnad.
  Allt detta gör att det lätt att mobilisera stöd utifrån.

  4. Föreningar har hög trovärdighet och är effektiva opinionsbildare.

  5. Föreningars främsta resurs är medlemmarnas engagemang och arbete.
  Ju dyrare arbetskraften blir i samhället, desto värdefullare är denna resurs.

  6. Det krävs inga pengar för att starta en förening och sällan några större investeringar. De kan därför uträtta saker billigare och ta sig an problem som andra finner olönsamma.

  7.Föreningar är kollektiva till sin natur. De kan kombinera mångas kompetens.
  Inom dem kan medlemmar hjälpa varandra.

  Detta är ingen uttömmande lista, men den pekar på ett antal unika kvaliteter i föreningar som gör dem ytterst lämpliga för att utveckla och förändra samhället. Föreningar kan ta sig an uppgifter som är viktiga, men ännu är varken lönsamma eller politiskt mogna. 

  Den här innovativa rollen har föreningar haft i alla tider. Det ligger i deras natur. De har alltid varit pionjärerna i samhället som identifierat behov, tagit fram lösningar och utvecklat metoder. De har drivit fram politiska förändringar. Många samhällsinstitutioner (kommunerna till exempel) och många samhälleliga verksamheter (till exempel kommunernas hemtjänst, dagis, skolor, äldreboende, socialtjänst med mera) började en gång i ideell regi. Jag tror inte det finns något sådant som börjat som företag.

  Vi kommer därför att få se fler ideella organisationer i framtiden!

   

   Christer Leopold

  Voluntarius – Ideella Strategier

  Hemsida: www.voluntarius.com

  Blogg: Ideella Sektorn

   

   

  Permalänk | Kommentera

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 10 Feb 2010

  För att få största möjliga förändring så måste vi få med oss alla sektorer

  Den svenska traditionen av folkrörelse är något vi ska vara stolt över, absolut. Den fina devisen ”tillsammans är vi starka” är avgörande för världen, helt rätt. Men att inte erkänna att de ideella aktörerna konkurerar med varandra är som att sticka huvudet i sanden.

  Oavsett om vi alla har en nobel, avgörande och gemensam vision så är det klart att vi konkurrerar om bland annat de ekonomiska medlen, medlemmarna och utrymmet i media. Alla tre är avgörande faktorer för att vi ska klara oss igenom ytterligare ett verksamhetsår. Även om vi naturligtvis respekterar varandra och alltid hoppas på det bästa för våra ideella kompisar.

  I folkbildningen, studiefrämjandet och stora traditionella medlemsorganisationer har idag en mycket hög medelålder bland sina medlemmar. Kommer en generationsväxling att ske eller kommer organisationerna behöva tänka om? Jag tror på det sistnämnda. Att bidra och förändra världen görs idag på många fler sätt än förut.

  Utan att jag för den skull behöver värdera den ena som bättre eller sämre utan snarare konstatera att det förändras. Och visst stämmer det att socialt entreprenörskap som begrepp har funnits länge och är etablerat för oss invigda MEN i samma undersökning jag hänvisar till i mitt första inlägg så tog jag även reda på hur många som känner till begreppet socialt entreprenörskap. 17% av folket har hört ordet men bara 2 % av dessa visste vad det står för och betyder. Det vill säga 0,4 % av rikssnittet är riktigt bekant med begreppet. Jag tror att för att få största möjliga förändring så måste vi få med oss alla sektorer och den breda allmänheten. Då måste vi prata så att alla kan delta.

  Playing for Change har fått in över 644 ansökningar från människor som har briljanta idéer på nya, innovativa lekfulla lösningar för att göra Sverige bättre för barn och unga. Dessa personer står själva men tror på sin idé. Jag ser med spänning framemot att dessa idér ska växa till nya verksamheter som kan locka nytt engagemang och bredda den idag rätt begränsade ideella världen.

  

   

   

  Sara Damber
  Verksamhetschef på Hugo Stenbecks Stiftelse och ansvarig för Playing for Change

  Permalänk | Kommentera (1)

  • Dela ut:
  • 
  • 
• Idédebatt - bloggen för det civila samhället 9 Feb 2010

  Alla tjänar på den idéburna sektorns oberoende roll som opinionsbildare

  Sara Damber tar till stora ord när hon beskriver sin vision om det sociala entreprenörskapets decennium samtidigt som hon kritiserar den ideella sektorn, som hon anser bidrar till att det finns en motsättning mellan att arbeta för ett bättre samhälle och att tjäna pengar.

  Sara tycker att förändringsarbete ska syfta till hållbar utveckling av samhället på alla plan och ställer det i motsats till den ideella sektorns kortsiktiga bidragsjakt för att hitta finansiärer för sitt arbete.

  Utifrån mina erfarenheter av att arbeta inom ”välfärdssektorn” sen slutet av 1970 talet både som offentliganställd fram till början av 1990 talet, social entreprenör hela -90 talet och nu under 2000 talet som anställd inom Individuell Människohjälp tycker jag att Sara förenklar problematiken. Dessutom vill jag hellre kalla sektorn för den idéburna sektorn eftersom det här är en arena där den enskilda människans idéer kan bli verklighet och få stöd.

  Att det går åt för mycket tid att söka bidrag till verksamheter inom den civila sektorn är jag väl medveten om. Så långt är Sara Damber och jag överens. Det är en viktig uppgift för alla som jobbar inom den ideburna sektorn att arbeta för enklare regler och mer basstöd till verksamheter istället för riktade bidrag.

  Alla parter och med det menar jag politiska partier, näringsliv och offentlig sektor borde tjäna på att stärka vår sektors självständiga och oberoende roll som röstbärare och opinionsbildare. Många av de komponenter som behövs för ett bra liv kan vår sektor bidra med. För vad vore livet utan kultur, idrott och socialt engagerade medmänniskor?

  Även om jag ser vår viktigaste roll inom den idéburna sektorn som producent av engagemang, så hoppas jag att vi i framtiden skall få möjlighet att delta i upphandlingar kring välfärdstjänster och att kommuner och landsting medvetet arbetar för att skriva upphandlingsunderlag som möjliggör för vår sektor med dess mångfald att delta.

  Att arbeta ideellt skiljer sig naturligtvis från att arbeta som anställd. För mig innebär frivilliga insatser att det skapas ett mervärde för välfärden genom engagerade volontärer. För de som är brukare av välfärdstjänster innebär det samspel och möten med människor. I bästa fall blir det ett sätt att överföra kunskap mellan olika grupper i samhället och leder när det fungerar som bäst, till att skapa en ömsesidig förståelse och respekt mellan människor. Mötena kan också ses som en träning i att praktisera demokratiska spelregler för alla inblandade.

  Mina egna erfarenheter från 1990-talet är i grunden positiva i de möjligheter som gavs för engagerade personer att åta sig uppdrag som entreprenörer inom skola, barnomsorg och vård och omsorgssektorn. Inledningsvis fick många engagerade, tidigare offentliganställda, möjlighet att förverkliga sina idéer. Med facit i hand finns det naturligtvis fortfarande kvar många entreprenörer men stora delar av verksamheterna bedrivs idag inom ramen för stora bolag, en del av dem börsnoterade. Så klart finns det bra företag, men visionen om småskalighet och entreprenörsdriven verksamhet är långt borta.

  Min gissning är att vår sektor mycket snabbt kan gå samma väg och då tror jag att vår sektors roll att bidra till förståelse och respekt mellan människor snabbt kommer att devalveras.

  

   

  Kjell Jonsson

  Biträdande Generalsekreterare

  Individuell Människohjälp

  www.manniskohjalp.se

  Permalänk | Kommentera (2)

  • Dela ut:
  • 
  •